Men den bilden är egentligen ganska felaktig.
Visst hade en del av gänget som mördade välfärdsstaten varit proggare, men de flesta av dem hade inte varit det. Carl Bildt stod aldrig på några barrikader. Sven Hagströmer var inte en av medlemmarna i Hoola Bandoola Band.
Så vad hände med radikalerna? Många av dem fortsatte med sin radikalism, men utövade den nu i skogen. De gav upp försöken att förändra världen, och började försöka förbättra sig själva istället. Slutade ockupera kårhus, började ockupera gamla sommarstugor.
De gav upp försöken att förändra världen, och började försöka förbättra sig själva istället.
Denna reträtt kan man tycka vad man vill om. Kanske var det rätt att dra från en värld som ändå aldrig skulle ändra sig. Kanske var det att göra saker alldeles för lätta för högern. Klart är i alla fall att 68:orna inte var de sista att dra till skogs för att slippa samhällets – och sina egna – problem.
Det gör till exempel karaktärerna i Annika Norlins ”Stacken”, hennes första roman efter debuten som författare med novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” för ett par år sedan och en lång karriär som ”Säkert” innan det.
I bokens första kapitel möter vi Emelie, en 30-nånting tjej som jobbar som journalist i Stockholm och blir utbränd. Efter några inspirerande samtal med sin granne som är same bestämmer hon sig för att skogen är the place to be. Hon packar tältet, byter sin iPhone mot en gammal Nokia och styr bilen norrut.
Men väl framme mitt i ingenting stöter hon på något oväntat. Hon är inte ensam. Här finns ett riktigt underligt gäng på sex vuxna och en tonåring. De ser inte ut att ha någonting gemensamt, men håller alla på med new age-grejer som andningsövningar och att tacka jorden varje gång man plockar ett blåbär.
Vilka är de här människorna? Hur hamnade de här? Är de någon sorts sekt? undrar såväl Emelie som vi läsare. Detta använder Annika Norlin resten av boken till att berätta om.
En riktigt stark roman behöver ingen handling. Eller: det får ju gärna hända något, men det som händer ska inte vara så bärande
Man vill inte avslöja för mycket, inte spoila något. Behöver man tänka så om en bok är det ofta ett dåligt tecken. En riktigt stark roman behöver ingen handling. Eller: det får ju gärna hända något, men det som händer ska inte vara så bärande för verket som helhet att det spelar någon roll om man vet om det innan man börjar läsa.
”Stacken” är en bok som svämmar över av handling man inte vill avslöja på förhand. Varenda karaktär har en bakgrundshistoria full av twists and turns. Ofta gör Norlin det med den äran, ska sägas. Historierna som berättas har flera gånger en Mobergsk kvalitet: man bryr sig verkligen om karaktärerna, vill att det ska gå bra för dem, kan leva sig in i deras öden.
Men ibland blir det som att resten av romanen drunknar i allt som händer. Särskilt när författaren ger sig ut på vatten hon inte bottnar i. Att använda Förintelsen för att ge djup åt en karaktär är det få författare som klarar av, Norlin är inte en av dem.
Det är synd att hon använder så mycket färg, för under den finns en riktigt fin blyertsskiss. Skrapar man på ytan hittar man en roman om skeva maktrelationer och idealism som övergår i fanatism. Det får bli en spoiler ändå. Blunda nu om du inte vill läsa! Blunda kanske blir svårt förresten. Hoppa över de kommande två styckena!
Japp, gänget i skogen är en sekt, eller kanske inte en sekt direkt, men väldigt sektiga. Sättet Norlin berättar det här för oss läsare är skickligt. Till skillnad från mycket annat i boken får det växa fram långsamt, och läsaren ges gott om tid att tänka till. Författaren liksom vaggar oss in i det, inte helt olikt hur sektledaren vaggar in sina lärljungar. Inget tillåts vara enkelt.
Sedan börjar det hända saker igen. Emelie dyker upp efter ett par hundra sidors frånvaro. Socialen kommer på besök. Någon blir dödad av en björn.
Välkomna tillbaka!
Sammanfattningsvis: den funkar. Blir nog en bra film eller SVT-serie någon gång. Det händer mycket, det är fett.
Sedan lägger man det bakom sig.
Lite som 40-talisternas vilja att förändra världen.
