BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Utan att vilja säga för mycket i förväg om sitt möte berättar Johan Månsson att en av vargarna kom nära, mycket nära. 

Det låter ju lite läskigt ändå.

– Nja, nu är ju jag inte ett dugg rädd för de här djuren för jag vet att de verkligen inte ser på oss människor som byten. Att den här vargen kom så nära berodde antagligen på att vinden låg på åt ett visst håll, och att han först inte såg mig. 

Rovdjursexperter håller föredrag

Föredraget hålls som del i en serie arrangerad av Biotopia mellan november och januari, och förutom Johan Månsson talar flera andra experter om olika rovdjur veckan innan och efter nyår.

Det är viktigt att berätta om rovdjuren, menar Johan Månsson, även om de allra flesta av oss aldrig kommer att få se vare sig lo, varg eller björn – de som finns i Uppland.

– Okunskapen är stor, vargen har varit utrotat länge innan det åter etablerade sig i Sverige, och nu lever så många av oss i städer att vi aldrig kommer i kontakt med den. Däremot är vi många som har bestämda uppfattningar om vargen, eftersom det finns en stark mytbildning kring de här djuren.

Själv har han studerat deras beteendemönster, utbredning och antal i samarbete med forskare från Grimsö viltstation.

Han menar att inget av de rovdjur vi har i våra skogar ser människor som bytesdjur eller föda, trots att de alla är goda jägare. Björnen är det djur som ändå kan attackera människan när den blir trängd, men också det är väldigt ovanligt. 

Om jag är en person som bara lite då och då går i skogen i rekreationssyfte – hur stor är sannolikheten att jag får se något rovdjur?

– Den är mikroskopisk. Om du sätter dig i ett jakttorn i flera timmar och bara spanar – och gör det många gånger, så ökar dina chanser. Men de är fortfarande små.

– Från bilen har du större chans att se dem. De är tyvärr helt orädda för fordon. 

Vid de tillfällen som Johan Månsson har kommit nära en varg observerar han samma beteende – vargen brukar springa iväg en bit för att sedan ställa sig på betryggande avstånd och iaktta honom. De är skygga men blir inte panikslagna. Med björnar är beteendet mer svårförutsägbart. Fallet med en björn som sköts i nödvärn i Harg i Norduppland nyligen är ett exempel på det. 

– Och då har den björnen ändå varit nästan som en ambassadör för alla björnar – inte förstört mycket trots att den har levt nära människor och skrämts ur idet flera gånger utan några allvarliga följder.

Självreglerande population

2010 bestämde regeringen att det i vissa fall ska vara tillåtet att utföra licensjakt på varg, en utveckling av en alltjämt intensiv debatt om vargens skadeverkningar. Men fortfarande tjuvjagas vargar. Hur vanligt det är med illegal jakt är däremot omöjligt att säga, menar Johan Månsson. 

– Många vargar som vi märker och observerar försvinner ju bara. Då kan man anta att de har dödats, men vi vet inte. Så det är svårt att säga om tjuvjakten ökar eller minskar. 

Tjuvjägare använder alla möjliga metoder - vargar har hittats frögiftade och överkörda med skoter bland annat. Däremot är det inte säkert att tjuvjägare uppnår sitt mål – att minska antalet vargar i ett revir. Samma sak gäller licensjakten. I ett fall i Dalarna blev ett revir tre efter att ett alfapar hade skjutits.

– Två alfavargar kan hålla andra vargar på avstånd. Plockas de bort kan effekten bli att antalet etablerade revir i området bara ökar, förklarar Johan Månsson.

Han menar att vargpopulationen egentligen reglerar sig själv ganska bra utan mänskligt ingripande – födotillgången styr. Men det är samexistensen med människorna och deras tamdjur som blir problematisk.

Har det aldrig hänt att vargar har attackerat människor?

– Det finns några få exempel från andra länder, men då har de varit smittade av rabies i kombination med att födobristen har varit enorm. Här finns gott om bytesdjur och djuren är inte sjuka på det sättet.

Men får och hundar brukar ofta bli ihjälbitna.

– Nej, inte ofta. Och när det gäller hundarna är det olika. Det händer att vargen biter ihjäl hundar, men lika ofta kommer de överens och börjar hälsa på varandra – vargen är ju också ett slags hund. Så det handlar mer om personkemi. Men den som släpper sin hund lös i skogen löper förstås en viss risk.