– Jag gick från att vara noll politiskt engagerad till 100 över en natt nästan. Jag ska inte haka upp mig på SD, men det var ändå de som utlöste det. När de fick position som tredje största parti vid det valet, säger Alexander Goldmann med påtagligt hes röst.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han har precis legat sjuk och försöker få igång stämbanden med kaneldoftande te i Pusterviks bar. Det är här som fredagens gala ska hållas, och därför ett lämpligt ställe att träffas.
– Det var inte minst deras kulturpolitik som jag vände mig starkt emot också. Att använda musiken till något nationalromantiskt stöd för sådana åsikter. Samtidigt läste jag om hur de ville dra in allt stöd till Världskulturmuseet, hur allt blir till rasistiska verktyg, fortsätter Alexander Goldmann.
Musiklärare på Kulturskolan
Till vardags är han musiklärare på Kulturskolan, så att det blev just via musiken han valde att engagera sig var ingen slump. Musiker mot rasism driver han på sin fritid.
– Det är helt ideellt. Det är det för alla som är delaktiga, från artisterna som medverkar till alla som engagerar sig. På gott och ont. Men jag jobbar som kulturpedagog vilket är väldigt fritt. Och ibland går det liksom samman så det fungerar bra.
Då, för fem år sedan, stötte han för första gången på näthatet när han läste om moskén i Göteborg. Det där hatet som idag blivit vardag, menar Alexander Goldmann och skakar på huvudet, drabbade honom då hårt.
– Min farfar flydde från andra världskriget, så min egen historia är delvis präglad. Jag förstår rasismens konsekvenser eller vad man ska säga. Då är det extra svårt att se ett land gå mot att vara mindre och mindre välkomnande.
Den första Musiker mot rasism-galan skulle som nämnt bli en engångsgrej. Men allting rullade på och intresset var så stort, så i stället har det bara vuxit sig större.
– Jag tror att vi startade lite i ett hålrum. Det var inte så mycket sådant som hände då. Hade det varit förra svängen, 90-talet, då fanns det ju en hel del. Artister mot nazister och vad det hette, med Mikael Wiehe och andra bland annat. Men nu fanns det inte så mycket och därför blev väl intresset extra stort. Expo var tidigt ute och ville samarbeta till exempel, berättar han.
Stödgalor var vanligt
Ännu tidigare, på 80-talet, så duggade stödgalorna tätt. ANC-galan i Sverige samlade gräddan av dåtida artister, eller varför inte Live aid som hela världseliten stod bakom. Just ”gala” är ett ord som Musiker mot rasism gärna är arvtagare till.
– Vi brukar använda det faktiskt. Det är ett fint ord som låter pampigt. Egentligen är det ju som en minifestival med massa band som spelar, dj:s och konferencierer. Men, ja, det låter bättre med gala.
I årets line up har de valt ut en del favoriter från tidigare år och kryddat med några nya handplockade namn.
– Det är artister som betytt mycket för oss och som vi vill lyfta. Några, som Bo Kasper, är ju stora. Jenny Almsenius är kanske inte lika stor, men har betytt jättemycket för oss och vi har samarbetat mycket med henne. Det blir ett brett spann från hårdrock till världskulturmusik till mash-ups. Men det är så vi brukar jobba med mångfald både rent ursprungsmässigt som musikaliskt. Vi vill inte bara ha en sorts publik utan locka olika.
Om det blir ett tioårsjubileum om lika lång tid till är svårt att sia om nu.
– Det är svårt att lägga av, även om det kan vara slitigt med det ideella ibland. Det finns ett stort intresse bland musiker och dels är det svårt att lägga av med ett engagemang. ”Nu ska jag sluta bry mig om rasism” liksom. Det kan man ju inte.
