Snabba pianotoner flyger ut över Slottsskogsvallen. Framför scenen samlas människor i randiga tröjor och sjömanskostymer, för försommarkvällen är egentligen Håkan Hellströms. Scenen är bara utlånad till Franska trion. Men inte av en slump så klart. Trions frontigur Matti Ollikainen har varit med på flera av Håkans låtar, och Håkan själv älskar Franska trion. Det är hans val att de ska vara förband. Den unga publiken i gräset verkar mer oförstående. Och kanske är trion det själva också. En stor scen som badar i sol är inte deras hemmaplan direkt. Istället brukar de synas när mörkret lagt sig, i källarlokaler där publiken är så nära att Matti kan viska om han vill.
– Slottsskogen var mest ett jippo, en rolig grej. Jag tror inte vi fick så många nya fans direkt, säger Matti Ollikainen och skrattar lite lätt åt den där spelningen.
Gillar närgången publik
Nu, nästan sex månader senare, är det mesta som vanligt igen. Franska trion har nyss släppt sin femte skiva och har hunnit uppträda på Truckstop Alaska och Marieholmsbåten. Hemmascener där Matti Ollikainen trivs.
– Jo, det är väl platser där vi passar. Jag gillar när publiken kommer nära och vi vet att det är människor som är där för oss. Det brukar bli bäst då, säger han.
Matti Ollikainen har spelat med Franska trion i drygt tio år. Sedan dess har de hunnit släppa fem skivor, varav en julplattan Våra mest älskade julsånger, som också fungerade som soundtrack till tv-serien Nordstan. Men Matti Ollikainen själv har hållit på med musik betydligt längre än så. I princip sedan han föddes för 40 år sedan.
– Jag kommer inte ihåg något annat, jag fick det med blodet, säger han.
I barndomshemmet i lilla byn Ullatti utanför Gällivare var musiken närvarande från början. Pappa Vilho Ollikainen är välkänd folksångare och musiker, bröderna spelade musik och mamman sjöng. Att Matti flyttade till Skåne för att läsa musik på en folkhögskola som 17-åring var därför inte särskilt förvånande. Inte heller att det sedan blev studier på musikhögskolan i Göteborg. Fast Matti säger att han ändå aldrig har varit särskilt målmedveten.
– Nej, jag har nog aldrig haft ett mål med någonting jag har gjort. Inte med musiken heller. Jag gör någonting bara och det blir vad det blir.
En improvisatör
För Matti måste det vara så. Han tycker att det är någonting som försvinner om en låt blir för arbetad. Samma sak när han skriver texter. Orden måste få komma ut som de själva vill.
– Jag har skrivit poesi också, mest för mig själv. Det är samma sak där. Jag kan inte ändra på någonting, då förlorar det sitt flyt. Det kommer ut på ett visst sätt och då litar jag på det. Något annat vore förfalskningar. Jag är väl kanske en improvisatör på något sätt, i grunden.
När Franska trion spelar live visar sig den där improvisatören. Matti Ollikainen på en scen betyder att lite vad som helst kan hända. Han kan väsa ur sig obegripligheter, sväva ut i vad som helst, samtidigt låta som att orden han sjunger är det viktigaste som finns. I recensioner har han kallats hämningslös, gnälligt aggressiv, komisk och ironisk. Den samlade bilden tecknar en smågalen excentriker som spelar piano skickligare än de flesta. Hemma vid sitt köksbord känns den personen ganska långt bort. Matti Ollikainen tittar ut genom fönstret, med blicken långt ovanför tegelhusens tak på andra sidan gården. Letar efter orden. Svarar eftertänksamt på sin mjuka norrländska.
– Jag har ingen strategi för hur spelningar ska vara. Precis som när jag gör musik blir det som det blir. Många tycker att jag sjunger väldigt dåligt. Jag tror att de är ovana vid det oförställda, för att de tror att det är förställt. De tänker ”skojar han?, kan han vara på det där viset”.
”All musik är viktig”
På Franska trions sparsmakade hemsida, under rubriken Folkets röst, finns ett litet exempel på en folklig recension av trion: ”Det. Jävla. Bandet. Asså. Faaaaaan blir så förbannad bara jag tänker på dom åhhhh hahah”. Matti har själv lagt ut den.
– Jag kan förstå att folk tycker att jag är rolig, att de kan skratta åt mig. Det är lite som Kalle Anka. Figuren Kalle Anka gör ju roliga saker, fast det inte är meningen att han ska vara rolig. Han är rolig, men han skojar inte. Så är det väl med mig i så fall.
Att vissa stör sig på Matti och Franska trion är inget han bryr sig särskilt mycket om. Inte så länge han vet att det också finns de som gillar musiken.
– Jag ser musik som medicin. Det är något som ska hela folk. Och vår musik helar ju vissa. Band som Abba eller Beatles botar kanske den vanligaste sjukdomen, medan vi botar en ovanlig diagnos. Men de som har den ovaliga sjukdomen ska ju också ha rätt till medicin. Därför är all musik viktig, all musik fyller en funktion. Att kritisera musik är att kritisera medicin.
Kan du då själv aldrig tycka att en viss musik är riktigt dålig?
– Jo, haha. Men den ska ändå få finnas. Det är som kärlek, även om jag inte är kär i en människa ska den ju få finnas.
Rim och ramsor har mestadels fått bra recensioner. Bottennoteringen är en tvåa i GP, där recensenten skriver att ”Ollikainen är som en papegoja som inte kan sluta att snacka om sig själv. Det blir tröttsamt. Irriterande.” Men låga betyg roar mest Matti.
– Jag kan bli väldigt glad, och det menar jag verkligen. En gång tog jag tio-femton sådana recensioner och satte ihop. Det blev ganska fint. Det är inte så lätt ändå, att få en reaktion.
