Publiken sitter tyst och blickstilla, och när salongsljuset sänks samtidigt som scenen tänds upp blir stämningen i rummet än mer koncentrerad, nästan andäktig. Efter att de fem musikerna satt sig ner vid sina instrument kommer Mariam Wallentin till slut in, iklädd en lilarosa haute couture-kjol, t-shirt med persiskt paisleymönster och det långa mörka håret utsläppt i mittbena. 

När hon börjar sjunga första versen på den suggestiva och mantraliknande ”Both Arms” med sin djupa altröst sugs alla som lyssnar in i en slags musikalisk hypnos som inte bryts förrän en dryg timme senare när konserten är slut. 

Omskakade, en del med spår av tårar på kinderna, tumlar publiken ut i det kalla lysrörsljuset och bullret på Sergels Torg. Från den maximala musikaliska närvaro som Mariam Wallentin har delat med sig av blir fallet hårt mot smutsig betong och blåljussirener. 

Själv dricker sångerskan ett glas vin med bandet backstage och röker en festcigg innan hon åker hem till huset utanför Bovallstrand på norra Bohusläns kust där hon och hennes familj bor sedan tre år tillbaka.

När jag träffar henne några veckor senare på konsthallen Röda Sten i Göteborg har hon nyligen varit i Malmö och spelat. Till skillnad från för tio år sedan när hon turnerade i hela världen är hon numera rätt sparsam med sina liveframträdanden.

– Eftersom min man också spelar i bandet så krävs det en del pusslande med barnvakter när vi har live-gig, ibland får våra döttrar som är tre och fem helt enkelt följa med, säger Mariam Wallentin.

Min mamma mådde inte så bra och min pappa hade en kiosk där han jobbade jämt.

Att hon skulle bli sångerska har hon vetat sedan hon själv var barn. Hon växte upp i en förort till Örebro med sin svenska mamma och sin pappa från Iran, och beskriver sin barndom som väldigt ensam och stundtals tung.

– Mina föräldrar var skilda, min mamma mådde inte så bra och min pappa hade en kiosk där han jobbade jämt. Eftersom vi inte hade så mycket pengar så hamnade jag i tidig ålder i kyrkans barnkör, det var nämligen gratis och man fick fika efter körövningarna. Jag tror att det var där i kyrkan som jag första gången upplevde musikens kraft, hur den kan fylla ett rum och hur rummet kan ge en svar, säger hon och stannar upp en sekund innan hon fortsätter:

– Musiken blev också ett sätt för mig att få utlopp för alla känslor som jag inte kunde förstå eller som gjorde ont. Den hjälpte mig att överleva barndomen.

Efter kyrkans barnkör blev det fiol och sång på Kulturskolan. Genom tips från sin klasslärare fick Mariam som 9-åring också vara med i barnmusikalen Svingelskogen som turnerade i folkparkerna. Det ledde till nästa jobb som röstskådespelare på en studio i Karlskrona där hon dubbade "Lejonkungen."

– Sedan gjorde jag bland annat också Fnatte i Disneydags och lilla Louie i Djungelboken i 45 avsnitt. Det var jättestort, alla på min gård tyckte helt plötsligt att jag var cool! På något sätt har den erfarenheten präglat mig som människa och artist. Jag fick både lära mig rösthantverket och arbetsdisciplinen.

Som tonåring startade Mariam Wallentin band, lyssnade på pop och hardcore, och så upptäckte hon jazzen.

–Jag minns när jag hörde Nina Simone första gången, jag tyckte det var fantastiskt att någon hade en så låg och mörk röst. Det här är mitt uttryck, kände jag. Jag ville sjunka ner och omfamnas i det där jordiga och trygga.

Jag hade svårt att placera mig i ett musikaliskt fack. Jag ville både göra punk, soul och jazz.

När det var ett år kvar på musikgymnasiet kändes Örebro till slut för litet, Mariam hoppade av och flyttade till Göteborg via folkhögskola i Skåne. Som 21-åring kom hon in på Musik-högskolan, en plats som hon beskriver som både fri och instängd.

– Å ena sidan hade jag en enorm frihet. Jag fick en egen budget som jag med lite fiffel även kunde använda till samtalsterapi och yoga. Jag fick mycket tid till att experimentera med uttryck. Samtidigt var det en väldigt konservativ miljö som kändes ganska trång, och jag kände att jag hade svårt att placera mig i ett musikaliskt fack. Jag ville både göra punk, soul och jazz.

På Musikhögskolan träffade Mariam sin man Andreas Werliin, idag en av Sveriges främsta trummisar och slagverkare, som hon startade duon Wildbird & peacedrums med – en experimentell blandning av slagverk och sång som snabbt blev uppmärksammad både i Sverige och utomlands. 

Tre skivsläpp och några år av intensivt internationellt turnerande följde. Wildbird & peacedrums kunde spela nästan var som helst eftersom de hade en sådan liten sättning – vilket gjorde dem till ett tacksamt band att boka.

– Vi turnerade väldigt intensivt under några år. Bland annat var vi med i ett jättestort internationellt samarbetsprojekt med musiker från hela världen som till exempel argentinska singer-songwritern Juana Molina, Deerhoof och Konono no 1. Det var på ett sätt underbart med så många olika språk och musikstilar, men det blev ofta lite kaosig ”lost in translation”-stämning eftersom de tio kongolesiska musikerna bara pratade franska och ingen annan utom Juana Molina kunde det. Det var kul, men blev väldigt slitsamt till slut.

Mariam Wallentin återvände till Sverige och jazzen, vann P2:s Jazzkatten, var med och grundade frijazzkollektivet Fire! Orchestra och drev en hipp jazzklubb på Riche. Men hon längtade efter något annat, något eget. Ett musikaliskt projekt där hon fick ställa frågor istället för att ha svar.

– Jag ville gå tillbaka till att inte behöva leverera, göra något mer introspektivt. Om Wildbirds & peacedrums var jord, kött, smuts, så blev Mariam the believer mer mitt egna skimrande universum med stjärnor, färger, syntar och stråkar.

2013 kom Mariam the believers första fullängdsskiva ”Blood Donation” och sedan dess har hon släppt ytterligare två. Den senaste skivan ”Breathing Techniques”  hyllades av en unison kritikerkår: ”Hon gör musik att läkas till”, ”här finns rent shamanistiska kvalitéer” och ”Musik på liv och död”. Mariam ser generad ut när jag citerar recensionerna.

– Det är klart att man blir glad när någonting man gjort tas emot och liksom lyssnas uppmärksamt på. Den här skivan har tagit längre tid att göra, bland annat för att jag fick mitt andra barn mitt i processen. För mig handlar den här skivan om storheten i det lilla livet, om att blicka inåt. Nu bor jag i en skogsglänta vid havet istället för i en storstad, det har också präglat min musik.

Jag räknar inte med att mainstreammusik-Sverige ska veta vem jag är.

Förutom sina band har hon under sina tjugo år som artist även skådespelat på Orionteatern, turnerat med Lykke Li i USA, gjort en bejublad Björk-tolkning på Polarprisgalan, gästat på skivor av Leonard Cohen, Cult of Luna och Refused, och skrivit samt framfört ledmotivet till Ridley Scotts science fiktion-serie ”Raised by Wolves. Hennes låt ”To conquer pain with love” är också soundtracket i Josephine Bornebuschs nya film ”Släpp taget”. 

Jag har träffat folk i Johannesburg, São Paulo och Madrid som älskar din musik, men när jag nämnde för vänner och kollegor här i Sverige att jag skulle intervjua dig så visste de inte vem du var. 

– Jag räknar inte med att mainstreammusik-Sverige ska veta vem jag är. Visst, jag har hållit på jättelänge, men jag har ju gjort så mycket olika saker och har liksom satt mig själv i en ganska komplicerad sits som gör mig svår att definiera. Är det pop eller jazz, eller kammarmusik? Samtidigt, att inte vara en del av mainstream-kulturen eller placeras in i ett fack ger mig större frihet att få göra saker på mitt eget sätt. Jag jobbar med tvivel, utforskande och skörhet.

Vid några tillfällen har hon dock försökt göra saker på mer konventionella eller kommersiella sätt. Men det har sällan blivit bra.

– Ofta blir det själlöst eller utan nerv. En sådan grej var när jag tackade ja till att vara med i SVT-programmet ”På spåret”. Det gick riktigt dåligt och allt blev fel; ljuset, ljudmixen, stämningen. Men då hade jag liksom provat det, och kunde gå vidare sen. Att vara artist är också att ta risker, säger Mariam.

När man ser dig spela live slås man av hur närvarande du är. En ”chockerade närhet” skrev en kritiker. Vad händer när du ställer dig på scenen?

– Innan mina barn kom mediterade jag alltid före en spelning, men det har jag inte tid med nu. Nu snusar jag bara, skrattar hon och lägger in en vit påse under läppen.

– Skämt åsido, jag tror att det du beskriver är mitt försök att försöka fånga nuet och vara totalt öppen inför det som händer just där och då. Det är inte katastrof om jag tappar en ton, om jag gör det så försöker jag fånga den igen. Där har jag stor hjälp av min bakgrund som improvisationsmusiker, det är ett ständigt pågående sökande jag håller på med när jag sjunger.

Den iranska delen av mig, alltså hur jag ser ut och vad jag heter, har liksom varit någon annans.

Mariam har druckit upp sitt kaffe och ska snart ta bilen de 13 milen hem till norra Bohuslän. Dit flyttade hon och maken tillika bandkollegan Andreas Werliin för tre år sedan. Bytte Nytorget på Södermalm mot klipporna i Bovallstrand.

– Vi har hittat en plats i världen. Där, mellan hästhagar och havet, blir jag närvarande både som musiker och förälder. Jag tycker om att träffa mina grannar som inte gör det jag själv gör, utbyta erfarenheter och skapa lokala saker för människorna som bor där. Att ta världen dit man bor och inte bara ta sig själv ut i världen.

Nästa år väntar dock ett stort internationellt samarbete med Los Angeles Philharmonic som bjudit in Mariam Wallentin som solist.

– Jag har inte varit i USA på över tio år på grund av visumproblem. Det handlar om att min pappa är från Iran och att jag själv en gång varit där, vilket av någon anledning gjorde att jag fick någon varningsstämpel i passet.  Så nu är jag jätteglad över att få åka dit på jobb och träffa goda vänner som jag inte sett på länge.

Relationen till Iran och hennes pappas familjehistoria är komplex, säger hon.

– Jag har växt upp väldigt svenskt, men samtidigt har jag alltid känt mig annorlunda, Den iranska delen av mig, alltså hur jag ser ut och vad jag heter, har liksom varit någon annans, mer min familjs än min egen. Jag har till och från försökt att närma mig den, men det har varit svårt. Det är väl kanske också därför jag under hela mitt liv har försökt att hitta min egna plats i tillvaron. Att få vara mig själv, på riktigt.