Det är onekligen en annan tid nu. Sällan har det varit mer tydligt hur kvinnorna äger svensk musik än 2018.
Årets grammis-nomineringar är kanske det bästa beviset. Samtliga nominerade i kategorierna ”pop” och ”alternativ pop” är kvinnor. För årets album är fyra av fem kvinnor och i både årets artist och låt är tre av fem nominerade kvinnor. Det är bara i rocken och hårdrocken som männen fortfarande dominerar stort.
Flest av alla Grammisnomineringar fick Seinabo Sey. Extremt välförtjänt, efter att hon följt upp sin världssuccé från 2015 med det nya albumet ”I’m a dream”, där hon faktiskt lyckas höja sig ännu ett steg och bjuder på den starkaste svenska soulen kanske någonsin.
Robyn, som också nomineras till fem grammisar, visar också att hon förtjänar att stå överst på tronen över svenskar att vara stolta över. Efter över 20 år av ständig förnyelse kom världsstjärnan tillbaka med ett glimrande danspopalbum som har hyllats enormt internationellt: Amerikanska Pitchfork, 2000-talets viktigaste musiksajt, satte henne på fjärde plats på sin årsbästalista, och brittiska Guardian placerar henne som tvåa över årets album.
Lykke Li visade med sitt fjärde album ”So sad so sexy” att hon är en lika unik som stor artist som trollband en hel värld med sina kolsvarta r&b-powerballader.
Cherrie gjorde en hyllad tv-serie som visade människorna bakom statistiken av dödsskjutningar i förorten, slog igenom internationellt och släppte sitt andra album ”Araweelo”.
First Aid Kit, Little Jinder, Neneh Cherry, Anna von Hauswolff, Jenny Wilson, Sarah Klang, Rebecca & Fiona, Tove Styrke, Grant. Det går att fortsätta rabbla grymma kvinnliga artister nästan hur länge som helst. En till som förtjänar att nämnas är Imenella, som med sina singlar ”Moves” och ”Chagga” tog steget från hyllad dansare till ännu mer hyllad rappare.
Visst fanns det några artister av manligt kön som gjorde bra ifrån sig i år också. Kanske främst inom hiphopen, som vanligt på senare år. Namn som Ozzy, Z.E, Fricky och Jireel visade att tillväxten av rappare är stabil. Och en gammal räv som Stor blev till slut folkkär efter sin medverkan i ”Så mycket bättre”, där hundratusentals nya tv-tittare fick bevis för att han är en av Sveriges känsligaste och mest eftertänksamma låtskrivare.
Bland rocken, popen och punken var det namn som Les Big Byrd, Viagra Boys, Hurula och Avantagardet som ägde vårt land i år.
Själv vill jag gärna lyfta två betydligt minde uppmärksammade skivor på svenska: Inre Frid, som med albumet ”Midnatt råder” gjorde egensinnig, varm och mysigt melankolisk popmusik som borde nå så många fler lyssnare. Och KC Baby, duon där ljudkonstnären Kajsa Magnarsson och Bob Hund-gitarristen Conny Nimmersjö gör vad de själva kallar melodiös och enkel passivt-aggressiv electrovispop.
På det större planet var Aviciis lika plötsliga som tragiska död något som påverkade miljoner människor världen över. Min egna krönika om Tim Bergling, psykisk ohälsa och orimliga prestationskrav lästes av över en halv miljon personer – och jag fick massor av mejl och kommentarer från folk som kände igen sig och delade med sig av starka berättelser. Mitt i sorgen så säger det förhoppningsvis något om vikten av att vi alla vågar prata om tunga ämnen som ensamhet, stress, utanförskap, missbruk och prestationsångest.
Där fyller musiken en viktig roll i vårt stressade och kravfyllda samhälle. Som en plats för reflektion, som en möjlighet till gemenskap och som en oas i tider av klimatpanik, fascism och hatstormar.
För även om musiken ofta kan kännas som den allra värsta avarten av kapitalismen, med en industri där talanger ska strömlinjeformas in i cyniska mallar i en hetsig jakt på streams och kidnappas av energidrycksföretag, så går det inte en enda dag utan att nya låtar släpps av nya artister som sätter oss i brand, får oss att skratta, gråta, dansa, tröstas och tänka i nya perspektiv.
Som brittiska popduon Pet Shop Boys sjöng för över 30 år sedan:
”Generations will come and go
But there’s one thing for sure
Music is our life’s foundation
And shall succeed all the nations to come”
2018 var ett fantastiskt musikår. Men nästa år är alltid ännu bättre.
