– Jag väljer att ta cykeln eller moppen för att det går långsammare, säger han.
Bröderna Lindgren har med sin vuxenmusik för barn, eller barnmusik för vuxna, vunnit två Grammisar och är omåttligt älskade av såväl barn som föräldrar. Andreas Lindgren tror det har att göra med att deras engagemang och driv skiner igenom.
– Vi har fått ett bra gehör för det vi gör. Jag tror folk känner av vår välvilja och intention att göra något bra för barn. Då jag hörde Dr Bombay för första gången tänkte jag: ”Men vad är det här?” Jag har en kompis som försökt drilla sina barn med Bob Dylan, men det går ju inte heller, säger han och skrattar hjärtligt.
Att skriva låttexter för barn tycker han inte är särskilt annorlunda från att skriva för en vuxen publik.
– Vi skriver om vardagliga teman som både vuxna och barn kan relatera till. Då en kompis gick igenom ett uppbrott i sin relation skrev vi om det. ”Du går hit och jag går dit”, den känslan kan även barn känna igen sig i. Det handlar om att vara mer tydlig och rak på sak bara. Det får inte bli för inbäddat, säger Andreas Lindgren.
Författarmamma
Brödernas mamma är den välkända författaren Barbro Lindgren, som bland annat skrivit barnboken Loranga, Masarin och Dartanjang. De växte upp i byn Stora Söderby nära Arlanda, som bestod av fem bondgårdar, några åkrar, fält och ängar. Mamma Barbro satt mest inne och skrev hela dagarna och bröderna Lindgren hade en extremt fri och tillåtande barndom.
Så såg brödernas värld ut fram tills skolan började med alla sina förpliktelser och krav.
– Vår lärarinna var väldigt elak, en riktig häxa som gav oss stryk. Trots att jag är vänsterhänt tvingade hon mig att skriva med höger hand. Hon kunde bete sig så eftersom det här var en liten lantskola, enbart omgiven av åkrar. Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden, så jag kunde inte ringa hem och berätta om hur vidrigt det var, säger Andreas Lindgren.
”Barnen har det extremt tufft”
Bröderna har inte glömt henne utan är medvetna om hur utsatta barn kan vara.
– Barnen har det extremt tufft idag. I Idol får de lära sig att de måste ”leverera” och i skolan omgärdas de med krav och hot. Jag hoppade själv av gymnasiet, jag klarade inte av det där. Som barn fann vi kraften i musiken av Beatles, Sweet och Alice Cooper, säger Andreas Lindgren.
Ett återkommande tema i Bröderna Lindgrens låtar är att man duger precis som man är, att man inte måste ”leverera”, att man inte måste någonting alls. ”Kasta iväg mig” handlar om en sten som ligger på en grusväg intill tusentals andra likadana stenar och känner sig värdelös.
– Någon reporter skrev att det var det bästa Olle Ljungström sjungit in på tio år. Det är poesi för båda lägren, både de vuxna och barnen. Stenen vill kastas iväg ned för backen och bara fortsätta rulla. Det är både roligt och lite sorgligt på samma gång, säger Andreas Lindgren.
”En katastrof på scen”
Att stå i rampljuset på scen är varken Andreas eller Mathias särskilt intresserade av. Därför frontar flera andra välkända artister, som kommit att bli en naturlig del av Bröderna Lindgrens musikaliska universum. Britta Persson, Nino Ramsby och Patrik Arve är med på så gott som alla konserter. Ebbot Lundberg hoppar in så ofta han kan.
– Brorsan är bättre än jag. Jag är en katastrof på scen. Jag upptäckte tidigare då jag brukade spela bas under konserterna att jag fick träningsvärk i benen, för att jag spände mig så mycket. Men vi har väldigt roligt. Det är nästan ett plus om man spelar lite fel eller missar ett solo, det blir prestigelöst och vi kan skratta åt det, säger Andreas Lindgren.
Spelning på asylboende
Under gårdagen spelade Bröderna Lindgren på ett asylboende i Farsta i södra Stockholm. Andreas Lindgren menar att det känns bra att bidra på något sätt till den pågående flyktingkatastrofen.
Patrik Arve säger över telefon att syftet med spelningen var att bygga broar och få människor att mötas över gränserna.
– Som världen ser ut idag känns det extremt viktigt att göra något. Att få människor att mötas, säger han.
Att ingå i Bröderna Lindgrens musikaliska sammanhang tycker Patrik Arve är ”svinmäktigt”.
– Det är inte jättestor skillnad på att spela för barn och vuxna. Det är roligt att det sker på dagtid och att inte alkohol är inblandat. Annars kör jag mitt vanliga race. Jag älskar ju att flamsa omkring på scenen. Bröderna Lindgren skriver inte barnen på näsan utan behandlar dem som jämlikar, de är skitbra, säger han.
