Missa inte de andra delarna i artikelserien om bortglömda kvinnor i musikhistorien: Hermine Demoriane – ett bortglömt geni och Drottningen av bråk
1962 i New Orleans föds Mary Gauthier och lämnas omedelbart till St Vincents barnhem där hon ska bli kvar ett år. Paret som adopterar henne är strikt religiösa, republikaner, höger-konservativa, så när Gauthier så småningom inser att hon är gay är det liksom inte ett alternativ att stanna. Som 15-åring rymmer hon och hittar tillslut fram till en lägenhet där ett gäng dragqueens bor som tar sig an henne. I låten ”Drag Queens and Limousines” beskriver hon med stor kärlek och humor den disparata samlingen som tog sig an henne:
”Charles was a dancer, he loved the ballet /
And Kimmy sold pot and read Kerouac and Hemingway /
Drag queens in limousines /
Nuns in blue jeans /
Dreamers with big dreams /
They all took me in”
Kärlek till drogerna
Det hade kunnat vara en lycklig historia om att hitta hem i marginalen, om inte marginalen var så full av kemiska flyktvägar. Å ena sidan fick hon äntligen sin sexualitet accepterad, hittade en lucka i den strikta södern, å andra sidan blev alkoholen och drogerna Mary Gauthiers stora kärlek. ”Jag var så van vid att inte passa in någonstans, när jag hittade drogerna var det som att hitta något som äntligen passade mig”, förklarar hon i en intervju. Så småningom försöker hon börja på college, läser filosofi några månader men längtan blir för stark och hon hamnar återigen på behandlingshem.
Där träffar hon Kelly, en strippa som är beredd att rymma med Mary och som senare ska beskrivas i Evangeline med all den dysfunktionella kärlek relationen innehöll. Den handlar om att köpa sig tid på stället där den man älskar dansar för pengar. Hur genom rök och ljus blicken ändå kan vara full av kärlek: ”She moves, I can’t stop watching”.
Debuterar som 35-åring
Gauthier sjunker djupare och djupare i sitt beroende, den känsla som skär genom hennes musik av att precis ha undkommit döden bygger till stor del på de följande åren, vilka hon själv beskrivit som ren tur att hon överlevde. Hon gör ett första försök att styra upp sitt liv genom att börja på kockskola och startar restaurangen Dixie Chicken i Boston, och fortfarande när hon turnerar är mat en stor del av resornas upplevelse. Men samma dag som restaurangen öppnar arresteras hon för att ha kört bil full. Det visar sig vara den botten hon behöver för att ta det slutgiltiga beslutet att bli nykter och parallellt med att driva restaurangen börjar hon skriva sånger. Hon är 35 när hon till slut släpper sitt första album, döpt efter restaurangen – Dixie Chicken.
Själv förklarar Gauthier varför det tog så lång tid för henne att inse sitt kall med att det var först när hon blev nykter som hon insåg att det var ett arbete. ”Jag hade alltid velat skriva sånger, men jag fattade inte att det var ett jobb. Jag trodde att man antingen hade gåvan eller inte. Jag var tvungen att bara sätta mig ner och lära mig ett nytt hantverk, det tog lång tid, tio år egentligen” (min översättning). En av hennes mest berömda låtar ”I drink” handlar just om alkoholen som ett sätt att hantera livet, framförd med all den krasshet en egen erfarenhet kan ge. Låten var en av de få moderna skapelser som valdes ut av Bob Dylan i hans Theme Time Radio Hour.
Innan hon ställdes inför drogerna och alkoholen som ett flyktalternativ var dock musiken hennes skyddsrum, där fanns den sanning hon letade efter. Något som kunde spegla en kaotisk familjesituation och den grundkänsla av övergivenhet det innebar för henne att bli bortlämnad som bebis. Och 2010 återvänder Mary Gauthier till sitt barndomstrauma på skivan The Foundling (Hittebarnet). Hon sjunger om att vara ”tattooed by fate” och ”day and nights of falling thru darkness without dawn” i den hjärtskärande ”Mama here, mama gone”. Men också om hur hon till slut fick tag i sin biologiska mamma och med lättnad insåg att hon inte var den enda med ett trauma. Trots at samtalet bara varade tio minuter och inte ledde till någon återförening eller relation över huvud taget så var det något slags försoning. Och skivan slutar i hopp: ”Wild and worn I’m hanging on / to another day borrowed.”
Stor uppmärksamhet
På senare år har Mary Gauthier blivit mer och mer en ikon på den amerikanska hbtq-scenen. Hennes andra album var nominerad i tre kategorier på GLAMA (Gay and Lesbian American Music Awards) och hon är numera en aktiv röst för hbtq-rättigheter (men också mot vapen, för solidaritet med flyktingar och andra aktuella politiska frågor). Själv kommenterar hon sin gayikonstatus med att påpeka att hennes publik trots allt består mestadels av heterosexuella män – men att det kanske beror på att de har lika mycket problem med att förälska sig i kvinnor som hon själv.
Kanske är det för att jag nyss fyllt 35 själv, men nog är det så att det oftare pratas om unga genombrott som imponerande än gamla. Då är det fint med folk som Mary Gauthier som kan komma och visa att det kan vara en fördel att ha levt ett tag, om inte annat för att ha något att skriva om.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du har läst?
Swisha en slant till: 1231480870
Missa inte de andra delarna i artikelserien om bortglömda kvinnor i musikhistorien: Hermine Demoriane – ett bortglömt geni och Drottningen av bråk
Andra artister ur HBTQ-kanon att inte missa
Phranc
• Pionjär inom queercore och stolt tupperwareförsäljare.
Indigo girls
• Efter att ha gjort temat till serien L-word en av de mest refererade flatgrupperna.
KD Lang
• En hel generation flators flickrumsidol.
Tila Tequila
• Hade en hel MTV-show kring sin bisexualitet och måste nämnas på grund av hennes underbara ”I love U – Dirty version”.
Bonus
• Det har just blivit klart att Mary Gauthier ska skriva en bok om låtskriveri för Yale University Press. Här är hennes favoritböcker om att skriva:
Anne Lamont – Bird by Bird
Brenda Ueland – If You Want to Write
William Zinsser – On Writing Well
