Han kommer gående med långa kliv, lite försenad. En svart kaftan sticker ner under den gröna jackan. Det går inte att missa honom. Ebbot. Eller Torbjörn Lundberg, som han egentligen heter. Kanske en av de mest välkända karaktärerna på Göteborgs gator. Och inte bara här. Han har under sina många år som frontfigur i Union Carbide Productions och framför allt i Soundtrack of our lives, gjort sig känd för sin mäktiga röst och sin vilda scenperson i många andra länder än bara i Sverige. Han och hans band har gästat David Letterman, de har Grammy-nominerats och turnerat världen över. Men trots framgångarna bestämde sig Soundtrack of our lives för tre år sedan för att upplösa sig själva. För någon som har musiken och idéerna som ett ständigt surr i huvudet innebar det förstås inte att han därmed skulle lägga av.
– Det känns som att jag rent kreativt är i mitten någonstans, mitten av allt jag ska göra. Att viljan eller inspirationen skulle sina känner jag inte alls. Det är snarare tvärtom, att jag försöker hinna ikapp mig själv, säger han.
Att han redan har släppt två skivor sedan upplösningen av Soundtrack är därför inte så konstigt. En tredje, For the ages to come, når dessutom lyssnarna nästa vecka. Samma dag som Ebbot Lundberg fyller 50 år.
– Ja, det blev visst så. Det är lite skrockfullt egentligen. Men jag får väl se det som en hyllning eller något, till mig själv.
”Som ett svart hål”
Någon 50-års kris har han inte. Åldern känns inte riktigt relevant. Trots att hans nya band, The Indigo Children, är så unga att de kunde ha varit hans barn, känner han sig inte särskilt gammal.
– Jag tänker inte alls på det. Det råkar ju vara så här, jag är 50. Men jag kan liksom inte tänka på siffror på det sättet, att det skulle betyda något, säger han.
Då tyckte han att det var värre att gå från 20 till 30. Fast egentligen handlade det mer om omständigheter, tror han. Union Carbide Productions begravdes, Soundtrack of our lives föddes. Stökiga år med mängder av vilda spelningar där Ebbot Lundberg gjorde i princip vad som helst på scenen var över, men utan att ersättas av ett lugn.
– Vi tyckte att vi hade överlevt Carbide, men sen blev det som ett svart hål efter det, där allt var väldigt förvirrat. Det handlar nog inte om ålder, utan mer om hur man mår. Den tiden i livet var inte så harmonisk.
Då är det betydligt mer harmoniskt nu. Bättre än någonsin, till och med.
– Ja, det är väl lite klyschigt, men jag skulle nog säga att det bara blir bättre.
Till stor del handlar det om musiken. Att allt flyter på, inget skivbolag som krånglar eller konflikter som måste lösas. Istället känns allt bra, lätt och roligt med hans nya band.
– Det är lite smått fantastiskt egentligen. För mig är det som en slags mental boost. Som att det är telepati vi håller på med. Jag behöver aldrig förklara något, det bara faller sig så naturligt. Det är otroligt roligt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ständigt framåt
Musiken har så gott som alltid varit en stor del av Ebbot Lundbergs liv. Han har begåvats med både rastlöshet och kreativitet, har som han själv säger ”så klart någon av de där bokstavskombinationerna”. Musiken blev ett sätt att få utlopp. Och den gjorde att han aldrig har känt att han lider av de där bokstäverna. Att sitta stilla och vara koncentrerad vid en skolbänk passade honom visserligen inte, men det ständiga flimret i huvudet och kroppen och behovet av att vara på väg framåt, har han haft stor nytta av.
– Jag tror att alla som utmärker sig någonstans, oavsett om det är idrott eller vad det är, har någon form av bokstavskombination. Hittar man det man ska göra så funkar det ju väldigt bra, jag ser det bara som en tillgång.
Ebbot Lundberg växte upp i överklassområdet Askim, men fick ändå vara som han ville. Hemmet var tillåtande och dörren stod ständigt öppen. Alla var välkomna.
– Vårt hus var en frizon, alla fick vara där oavsett vilken klass man tillhörde. Det kan jag tacka min mamma för. Det var kanske lite kaotiskt hemma ibland, men det gav mig en fördomsfri inställning.
Däremot var det inget hem där det pratades politik. Och varken Ebbot Lundberg, Union Carbide Productions eller Soundtrack of our lives har ansetts vara särskilt politiska. Snarats har de förknippats med just göteborgska överklassområden. Men att de inte skulle ha ett samhällsengagemang är fel, menar Ebbot Lundberg. Hans ambition är alltid att på något sätt kommentera samtiden.
– Det har varit väldigt viktigt. Redan när vi startade Union Carbide klädde vi ut oss till yuppies, det var ju väldigt stort då, men det var väl ingen som förstod det i våra kretsar, men vad vi sjöng om var ju samtiden.
Agerar helst i tystnad
Men att vara mer uttalat politisk tycker han inte är intressant. Han vill inte berätta för människor vad som är rätt och fel.
– Jag är lite allergisk mot musik som gör det. Jag tycker att musik ska sammanföra, inte splittra. Musik ska vara hjärta, inte hjärna. Vi är ju alla människor, fast vi kanske befinner oss på olika plan bara.
I en tid som på sätt och vis är mer politisk än någonsin, och där allt fler tycks vilja visa var de står, tycker han att det kan kännas som att många gör det mest för att lyfta sig själva. Att världens misär liksom utnyttjas. Han har svårt för det.
– Jag kan spy på artister som utger sig för att vara några slags samariter samtidigt som de själva bor i fem 25-rumsvillor och plastikopererar sig för 25 miljoner. Det klart att man ska dra sitt strå till stacken, men jag har svårt för det här ”här är jag med min nya Botox och ska rädda världen”. Att liksom promota sig själv. Då gör jag hellre något i tystnad.
Men alldeles tyst är han inte. 2014 var han en av flera artister som deltog i en kampanj mot Vattenfalls planer på nya kolgruvor i Tyskland, och han har nyligen blivit ambassadör för miljöorganisationen Greencross.
– Att försöka bidra till att planeten vi lever på ska må bättre känns självklart. Det handlar ju om våra liv, om framtida liv. Teknologin och kunskapen finns, vi kan ställa om, men tyvärr är det de multinationella företagen som styr. Helt världen styrs ju av dem, men vi får försöka göra vad vi kan.
Att göra vad man kan handlar för Ebbot Lundbergs del mer om att skapa musik än att hålla politiska brandtal. Om det är som han tror, att han bara har nått halvvägs, väntar minst 30 år till av toner och sånger som kanske kan förena snarare än splittra.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ebbot om ...
... hundar:
”Det är en otrolig komik i att ha hund. Och det är förutsättningslös kärlek. Det är något magiskt med hundar som inte går att sätta fingret på. Vi har fyra stycken. Två leonberger, en flatcoated bordercollie-leonberger-korsning, och en flatcoated bordercollie-korsning. Jag har växt upp med hund, vi hade en grand danois när jag var liten. Små hundar är inte min grej riktigt. Det är för gnälligt.”
... sig själv som 90-åring:
”Har jag inte blivit helt senil är jag nog samma person som idag, kanske lite långsammare och lite mer skröplig. Jag hoppas att jag låter bättre än vad Bob Dylan gör i alla fall, haha. Håller på med musik gör jag. Kanske är jag helt ombyggd, forskningen har gjort att man kan ersätta allt gammalt.”
... internet och digital teknik:
”Jag är obekväm med det, jag har fortfarande inte laddat ner en enda låt från nätet. Jag använder nätet om jag behöver, men jag vill inte fastna i det. Facebook och så där, jag har lite svårt för det, att ta det på allvar. Räkna vänner och hålla på, för mig känns det som ett stort luftslott. Jag är lite försiktigt med det där. Jag är en analog snubbe.”
