– Ja, det kan man säga. Och mitt intresse för sociala rörelser då, säger Håkan Thörn.
Kan du beskriva grundkonceptet för boken?
– Det är en djupdykning ner i året 1968. Det finns många böcker och berättelser om just det året, men jag har saknat en med fokus på musikens betydelse. Den nämns ofta när man berättar om 60-talet, men får liksom rollen av bakgrundsljud eller soundtrack. Jag menar att den spelade en väldigt aktiv roll. Att musiken och protesterna var sammanvävda på flera olika sätt. Den bidrog till exempel till kommunikationen mellan den svarta revolten, som var väldigt viktig i USA, och den del av protesten som var mer hos de vita. Den bidrog till att politisera människor och var en del av ett politiskt och kulturellt rum.
Vad var hönan och ägget, eller gödde de olika delarna varandra?
– Jag vill inte riktigt ta ställning till hönan och ägget, utan jag försöker i boken peka på olika sätt som till exempel hur aktivister kunde komma till politiken genom musiken. Musiken spelade också en roll för att mobilisera rörelsen. Jag har på samma sätt pekat på hur proteströrelsen drog in artister. Till exempel blev Jimi Hendrix uppvaktad av Svarta pantrarna. Han var ju kanske en artist som från början inte hade något politiskt engagemang, men sedan drogs in i rörelsen. Så jag undersöker helt enkelt hur protesterna och musiken korsades.
Du har gjort grundlig research, kan du lyft fram några bra exempel på vilka källor du använt?
– Nina Simones självbiografi är till exempel otroligt intressant för att förstå hur sammanvävd den svarta kampen och musiken var. Hon blev ju politiserad när hon redan var en etablerad artist tidigt på 60-talet. Men har jag läst en självbiografi så har jag också läst en biografi för att försöka få två källor och inte köpa rakt av vad artisterna säger själva om sitt eget liv. Så pass mycket forskare är jag ju, även om den här boken är mer berättande.
– Det finns också spännande historier om James Brown som liksom vinglade betydligt mer politiskt. Under 1968 går han från besök i Vita huset och Vietnam och skriver en jättepatriotisk låt, ”America is my home”, som han fick mycket kritik för från rörelsen, till att då helvända och skriva ”Say it loud, I’m black and I’m proud”. Den blev istället som blev en slags nationalsång för Black powerrörelsen.
– Jag skriver även ett helt långt kapitel om bandet MC5, som var extremt politiska. När deras första skiva spelades in så bildade de också White Panther Party, som var ett stödparti till Svarta pantrarna. Men poängen där är att det finns några politiska texter som ”Motor City is burning”, men annars var hela filosofin att det var det musikaliska uttrycket som var den politiska sprängkraften.
De här politiska och musikaliska rörelserna fanns ju ett tag. Varför blev det just 1968?
– Jag tyckte det var roligt att dyka ner och göra en fallstudie. Bokens kapitel är upplagda kronologiskt efter olika händelser från mars till oktober, och så nystar jag upp hur de olika trådarna inom musiken och politiken samspelar och påverkar varandra. Det var ett grepp, för precis som du säger så var ju 1968 mer ett begrepp, och inte bara det året. Egentligen var det kring 1965 till 1975 ungefär.
De flesta subkulturer är sprungna ur arbetarklassen och ofta vänster rent politiskt. Men har det egentligen någon effekt rent opinionsmässigt vad artister framför för åsikter?
– Det är en sak som är väldigt svår eller omöjlig att mäta. Så man får använda sig av teoretiska resonemang och hypoteser. Jag tycker det är kul med kontrafaktiska resonemang. Kan vi tänka oss vänsterrörelsen över huvud taget från 1960-talet och framåt utan musiken? Så kan man göra sig en föreställning om kulturens betydelse. Men visst är det intressant och betydelsefullt vad musikerna gör och säger. Men det är vad människor gör med den musiken som avgör om den får en politisk betydelse eller inte.
Jag antar att du kommer vara på plats på Liseberg när MC5, som MC50, gör jubileumskonsert på Liseberg i sommar?
– Ja, det är klart! Det är väl bara Wayne Kramer kvar vad jag har förstått, men det är helt ok.
