I lokalerna har det tidigare funnits över 400 instrument, såväl västerländska som traditionella arabiska. Nu är i stort sett alla borta, med ett undantag. För när Abu Shaban – som är en av huvudpersonerna i BBC-journalisten Tim Whewells nya podcastdokumentär ”Singing in Gaza” – går in i de förstörda lokalerna ser han något otroligt: i mitten av rummet står Gazas enda konsertflygel, lika stolt i sin skimrande svarta uppenbarelse som innan den israeliska regimen började fälla sina bomber. När han går fram för att undersöka instrumentet ser han att delar av innandömet är förstört, och drar genast slutsatsen att någon israelisk soldat har gjort det. Den här sortens skador på hammare och strängar uppkommer inte av tryckvågor.

Hans arbetsplats har bränts ner, hans hemland är under konstant attack och flygeln kommer att kräva reperationer som för närvarande är omöjliga att utföra. Ändå kan musikläraren inte låta bli att le, ja han till och med skrattar. Att just det här instrumentet skulle överleva, att det inte sprängts till bitar som alla de andra. Det måste betyda något. 

Än mer otroligt – i alla fall för den som betraktar skeendet utifrån – är att Abu Shaban och hans kollegor fortfarande jobbar, om än på ett radikalt annorlunda vis än innan invasionen. Då, när Hamas kontrollerade fler aspekter av Gaza-bornas dagliga liv än vad de gör idag, rådde ett förbud mot offentligt framförd musik annat än vid bröllop. 

Men när musikskolan försvinner och lärarna, i och med de ständiga israeliska evakueringsorderna, tvingas lämna sina hem, bestämmer de sig för att ge sig ut i flyktinglägren och fortsätta sin verksamhet där. 

Lever barnen i klippen fortfarande? Har Israel mördat dem också? 

Till en början är föräldrarna tveksamma till att körsång är det deras barn borde ägna sig åt just nu, men lärarna lyckas övertyga flera av dem. En positiv effekt på barnens psykiska hälsa börjar märkas omedelbart, menar både föräldrar och lärare. När man tänker på det är det inte särskilt märkligt: musik har – mer än någon annan konstform – förmågan att läka.

Det senaste året har det börjat spridas Youtube-videor på olika uppträdanden som barnen sätter upp med hjälp av lärarna. Drömmande sånger, om att en gång få återvända till de hem deras farföräldrar en gång fördrevs från, är både hoppfulla, vackra och totalt becksvarta. Lever barnen i klippen fortfarande? Har Israel mördat dem också? 

Och vem är egentligen jag att sitta och esteticera det här? Trots att filmerna är gjorda med avsikt att spridas känns det voyeuristiskt att titta på dem. En annans fruktansvärda lidande blir för mig – hundratals mil bort i säkerhet – något att konsumera precis som jag konsumerar allt annat i mitt flöde. 

Men inget kommer att väcka de barn vars röster redan har tagit sin sista ton, inför dem är vi inget annat än åskådare

Bilder från krigszoner, menade den amerikanska filosofen Susan Sontag, kan vara till hjälp om de får människor att agera. Jag betvivlar inte att de här videoklippen kan få människor att göra det, men för mig blir de – precis som alla bilder från Gaza – också påminnelser om hur maktlösa vi som tittar är. Inte lika maktlösa som de på marken, förstås. Vi kan skriva texter, skänka pengar och demonstrera, och i slutändan kommer det kanske att bidra till att slakten får ett slut. Men inget kommer att väcka de barn vars röster redan har tagit sin sista ton, inför dem är vi inget annat än åskådare. Och som åskådare är det lätt att fastna i ytskiktet.

Både det överlevande pianot och de sjungande barnen för mina tankar till en bild som spreds som en löpeld över internet för nio år sedan. Den föreställer den syriske konsertpianisten Aeham Ahmad, spelandes sitt instrument ute på gatan; runtomkring honom ligger ruinerna av hans hemkvarter i Damaskus. 

Men varför sitter pianisten i bråte och spelar? För att någon har släppt en bomb. Vem har släppt bomben?  

Precis som de aktuella exemplen från Gaza bär bilden på en dubbelhet. Å ena sidan, en påminnelse om musikens kraft; å andra, en försköning av ruiner som potentiellt kan bidra till att människor glömmer vad det var som orsakade förödelsen från början. 

När fotografiet på Ahmad och hans piano publiceras i alla världens tidningar är budskapet att det vackra kan resa sig ur bråtet. Men varför sitter pianisten i bråte och spelar? För att någon har släppt en bomb. Vem har släppt bomben? Vem har tillverkat den? Dessa frågor hamnar i skymundan.

Abby Anderton och Martha Sprigge, två amerikanska doktorer i musikvetenskap, ligger bakom ”Hearing the Musical Resonances of Catastrophe”, en antologi där olika forskare skriver om musik i katastrofområden. I sitt förord till textsamlingen skriver de om bilden på Ahmad, och försöker gå till botten med varför den har fått så stort genomslag.

Anderton och Sprigge menar att bilden – och andra moderna fotografier av ruiner – bär på ett arv som går att spåra till den tyska romantiken i allmänhet och konstnären Caspar David Friedrich i synnerhet. Hans målningar av övergivna gamla kyrkor, menar de, var revolutionerande i det att de tog något som tidigare betraktats som platser för förstörelse och förvandlade dem till monument att högstämt kontemplera över. Den negativa påverkan som människor och tidens tand orsakat byggnaderna blev i sig själv värd att dyrka. 

Ruinerna blir en vacker synvilla vars enda budskap är ”förr i tiden”

Denna ruinernas estetik har levt kvar i sättet vi betraktar förstörelse, och har kritiserats från postkolonialt håll. Forskare som Gastón Gordillo och Ann Stoler menar att det handlar om ett sätt att göra platser som tidigare varit människors hem till turistattraktioner. Lidandet som uppstår när dessa människor fördrivits eller mördats glöms bort. Ruinerna blir en vacker synvilla vars enda budskap är förr i tiden. Minnesmonument, kanske, men en hågkomst som helt och hållet sker på förövarens villkor. 

Ändå, menar Anderton och Sprigge, är det viktigt att komma ihåg att den romantiska synen på ruiner också är något som kan användas för motsatt ändamål. Ahmad bor idag i Tyskland och när han uppträder med sitt piano i fullsatta konsertsalar gör han det framför en fond av projektioner föreställande sin sönderbombade hemstad. Konserterna blir ett sätt att samla in pengar till flyktingar och sprida medvetenhet om situationen i Syrien. Trots att detta på sätt och vis också är ett sätt att estetisera kriget – och även om det skulle uppbåda liknande reaktioner från publiken som till exempel Friedrichs tavlor, att förstörelsen blir något vackert man avnjuter till tonerna av klassisk musik – är det omöjligt att vända sig mot.

I 30 år har gruppen från Montréal blandat majestätiska, till största delen instrumentala, ljudbilder med samplade anti-krigs- och vänsterbudskap

Liknande, men inte identiska, känslor väcks inom mig när jag lyssnar på det kanadensiska post-rock-bandet Godspeed You! Black Emperors nya skiva ”No Title as of 13 February 2024 28,340 Dead”. 

I 30 år har gruppen från Montréal blandat majestätiska, till största delen instrumentala, ljudbilder med samplade anti-krigs- och vänsterbudskap. Inte sällan låter deras crescendo-betonade alster lite som om Richard Wagner skippat sångarna och startat ett rockband, även om å erna är på andra sidan av det politiska spektrat.

Temat för den nya skivan, förstår man redan av titeln, är kriget mot Gaza. 28 340 människor hade mördats när den spelades in, och det motsägelsefulla No Title fungerar som en påminnelse om det osägbara. Det finns inga metaforer som kan ge tröst.

När den amerikanske poeten Charles Reznikoff i mitten av 70-talet skrev en bok om Förintelsen gjorde han det genom att kopiera in transkriberingar av Nürnbergrättegångarna och ställa upp dem som dikter. För att inget förutom den råa faktan om vad som hänt gick att säga. Och så tolkar jag detta No Title. 28 340 döda (nu många fler), allt annat är överflödigt förskönande.

Det paradoxala ligger i att skivan faktiskt innehåller musik, låtar med namn, och att dessa låtar är så vackra. Spår med titlar som SUN IS A HOLE SUN IS VAPORS, BABYS IN A THUNDERCLOUD och GREY RUBBLE – GREEN SHOTS använder sig av Godspeed You! Black Emperors sedvanliga blandning av dist och stråkar för att skapa något som inte går att beskriva med något annat ord. 

Mollackord läggs på mollackord och bildar tsunamivågor av desperation; gitarrerna låter som avgrundsvrål. I mindre skickliga musikers händer hade det lätt kunnat bli sentimentalt, men det är det inte här; bara oändligt sorgligt, och ja, vackert. 

Även om syftet är gott närmar vi oss ruinernas estetik, för det som sker i Gaza är förstås allt annat än vackert. Och det faktum att musiken kommer utifrån – att den spelas av ett gäng musiker på bekvämt avstånd i Kanada – bidrar till den lite fadda smaken i munnen. 

Enligt den officiella historieskrivningen skrev Dmitrij Sjostakovitj sin sjunde symfoni när hans hemstad Sankt Petersburg, då Leningrad, var under belägring av tyskarna. Stycket blev genast en symbol för det sovjetiska motståndet, och användes flitigt som propagandaverktyg av den sovjetiska staten. 

Det är förstås en tacksam bild – kompositören som förvandlar den totala hopplösheten till vacker konst – men enligt de flesta vittnesmål hade Sjostakovitj skrivit stora delar av symfonin redan innan ockupationen började. Ironiskt nog som ett proteststycke mot Stalin. 

Spelar det någon roll? Stycket kommer alltid att vara sammankopplad med motståndet mot Hitler; människor kommer alltid att tänka på det som Leningradsymfonin. Ändå är det svårt att tänka på det på samma sätt med detta i bakhuvudet.

Några sådana frågetecken finns det inte kring ”No Title as of 13 February 2024 28,340 Dead”. Vi vet när och var musiken kommer ifrån. Men det faktum att den är just utifrån, att det vackra inte är ett resultat av faktisk desperation, gör att den i alla fall delvis klingar falskt. 

Den enda låt på skivan som känns helt och hållet äkta i sitt uttryck heter PALE SPECTATOR TAKES PHOTOGRAPHS. Titeln säger det lika mycket som själva musiken: det här är en låt om att stå vid sidan av och titta på. Om hopplösheten vi känner när bilderna kommer upp i våra flöden. Om känslan av att ingenting man kan göra spelar någon som helst roll. Allt det vackra är som bortspolat, kvar finns bara äcklet över att det tillåts bli som det blivit, skammen över att som åskådare vara medskyldig. 

Det är långt ifrån de modiga musiklärare som riskerar sina liv för att Gazas barn i alla fall för ett ögonblick ska kunna glömma var de befinner sig – men det är någonting.