– Det beror väl mest på att mina stämband är skapta så. Att jag har den höjden, oftast. Men det gör ju att det inte är så många som sjunger nattens drottning ändå. Vilket gör att det finns en marknad. I Sverige är vi inte så många. Min man, som också är operasångare, kallar det operans formel 1, säger Karolina Andersson i ett av Stadsteaterns små krypin som används för intervjutillfällen.
Ändå är det en utmaning även för Karolina Andersson varje gång. Uppvärmning är a och o.
– Jag sjunger upp, har en paus i smink och sen sjunger jag upp igen. Så fungerar bäst för mig, säger hon och smuttar på sin kopp te som blivit framställd.
Har du någon gång missat tonen undrar man ju då?
– Ja, det har hänt, när jag varit sjuk. Det är hemskt! Men sen har man alltid sina vågor, eller perioder, när man har problem med första arian, eller andra arian. Det varierar ständigt med vad som är svårt och vad som flyter på bra, säger hon.
Tagit eget grepp
I elva olika produktioner har hon spelat Nattens drottning, om man även räknar inhopp. Den här gången liknar dock ingen av de andra. Regissören Melanie Mederlind har tagit ett eget grepp på historien. Här utspelar sig sagan i nutid och Karolina Andersson är enda skolade operasångaren som medverkar. Som Papageno syns stadsteaterveteranen Eric Ericson, flera roller innehas av yngre musikalartister och skådespelare och som Sarastro syns Hans-Erik Dyvik Husby, kanske mer känd som Hank von Hell, eller Hank von Helvete, och tidigare sångare i internationellt kända punkrockbandet Turbonegro. Helt simplifierat kan man säga att Sarastro och Nattens drottning ligger i en vårdnadstvist om dottern Pamina i handlingen. Hoppet från norsk punk till opera kan tyckas vigt för Dyvik Husby.
– Hoppet är väl egentligen gjort för många år sedan när jag gjorde ”Jesus Christ Superstar” och sedan ”Sällskapsresan”. Men visst, Mozart och ”Trollflöjten” var väl lite högre odds. Det är ju ändå opera, även om de ville lösa Sarastro-rollen med någon slags x-faktor som var lite farlig och okänd. De ville väl ha in den där punkiga grejen. Jag kan ju sjunga bas om jag vill, men det här är nog mer ”Hank gör grejer han inte kan”, igen, skrattar Hans-Erik Dyvik Husby när det är hans tur i krypinet.
En punkare i finsalongen alltså?
– Ja, men det var ju nästan Mozart själv med. En punkare vid hovet. Jag känner mig i ande med honom. Om han svävar kring på världens operascener så är han nog den här vintern på Göteborgs stadsteater.
Folklig opera
”Trollflöjten” är skriven av Mozart ihop med Emanuel Schikaneder som står för librettot, det vill säga handlingen. Schikaneder skrev vanligtvis främst lustspel och sångspel och ”Trollflöjten” är redan från början en betydligt mer folklig opera än annat som skrevs åt hov och adel. Hank von Hell håller med.
– Ja, absolut. Det är ju lite lyxpunk det här. Sniffing glue and eating caviar om du fattar vad jag menar. Det är kanske det som gör att jag kan gynna pjäsen på något sätt. Att jag har en kontakt med det folkliga på ett sätt som inte skapar förakt i de finkulturella salongerna. Punken blir en slags katalysator mellan Mozart och Eddie Meduza typ.
Inspirerats av pop och rock
Musiken har arrangerats av Tommy Jonsson, organist i Annedals församling och körledare för Almakören. Han har låtit sig inspireras av pop- och rockartister. Exempelvis har Leonard Cohen funnits i tankarna för Sarastro, Ted Gärdestad för Papageno och Christina Aguliera för prinsessan Pamina.
– Det blev intressant och roligt att höra alla omarbetningar. Jag blev positivt överraskad, men ibland så ”hjälp, vad var det här för vändning?”. Han har gjort en del kullerbyttor och taktbyten, säger Karolina Andersson.
För henne, som levt så länge med ”Trollflöjten”, blev repetitionerna först väldigt annorlunda.
– Första gången jag hörde allt så fick jag ställa om mig. Det är ju ingen operakör eller operaensemble. Men man får tänka att det är något helt annat, och då insåg jag att det är ju fint och har helt andra kvaliteter. Det är även många unga och relativt oskolade röster, säger hon.
Turbonegro och Hank von Hell hade hon hört talas om, men inte hört själva musiken.
– Jag visste vem han var, även via Cornelis-filmen. Men Hans-Erik är en pärla. Han är jättegullig, fortsätter hon.
Fick lära om
Där hon har stenkoll på sin roll och hur den ska sjungas, fick Hans-Erik Dyvik Husby kasta bort allt han kunde. Det finns inga fyra fjärdedelstakter att hålla sig till i klassisk opera.
– Man upprepar ju aldrig en linje. Det finns inga refränger eller verser. Hela rock- och popvärlden är helt borta och det här är ju germansk, nordeuropeisk musiktradition. Så jag blev tvungen att börja läsa noter igen. Det har jag inte gjort sedan jag var 11 år och spelade flöjt, säger han.
Efter att börjat om igen på ruta ett kunde han sedan börja ”återhankifiera” rollen, som han säger.
– Då kunde jag börja tillföra det som var skälet att de ville ha mig från början. Det lite farliga, udda, ostabila ”vad fan gör han”-grejen.
Behåller humorn
Han menar att kombinationen av Ludwig Amadeus Mozart och Hank von Helvete passar bättre ihop än vad en del kanske tror.
– Vi behåller ju hans humor, men också hans villighet att chockera och provocera. Det är som att regissören Melanie har återupptäckt något med Mozart som den etablerade operavärlden inte tänkt på på länge.
