Ingenjören Moysis Tsamsakizoglou sitter i en källare i en snart 100-årig byggnad nära Dag Hammarskjölds väg och löder ihop delar till testningen av kraftsystemet på en forskningssatellit. Tejp på golvet markerar delar av laboratoriet som är avspärrade: känsligt arbete pågår och där får ingen komma nära som inte arbetar med det som står uppställt på bänkarna.
ÅAC Microtec är specialister på liten, lätt och robust elektronik som ska fungera bra i rymden. Johan Bäckström, försäljningschefen, visar hur delarna kan monteras i metallramar som kan fästas ihop med varandra till en liten kub. I maj ska just en sådan modul följa med en satellit ut i rymden. En speciell sak denna gång är att den är prydd med handavtrycket av Uppsalas invånare nummer 200.000, född 2011, som genom ett samarbete med kommunen får följa med ut från jorden.
De flesta samarbeten handlar dock om teknik. Rymdbranschen är liten och alla känner till varandra och bildar grupper för olika projekt. Johan Bäckström nämner grannföretaget Nanospace som exempel:
– De kan använda vår elektronik, vi kan använda deras motorer.
Mindre än ett simkort
Nanospace tillverkar den minsta raketmotor som finns. Den är platt och mindre än simkortet i din mobiltelefon. En så liten motor kan inte göra mycket här på jorden, men i rymdens vakuum är det precis vad som behövs för att kunna justera en satellits riktning eller ge den lite extra fart. Det här är nyutvecklad teknik, men företaget hoppas mycket på de satelliter i miniatyrformat som börjar bli allt vanligare – stora som ett mjölkpaket eller en skokartong.
Både ÅAC Microtec och Nanospace får många spontanansökningar från personer som drömmer om att arbeta med något som har med rymden att göra. Det finns ett rymdintresse som ofta tycks vara rotat i en sorts förundran inför världsalltet som odlas sedan barnsben.
– Vem har inte stått en mörk oktoberkväll och tittat upp på stjärnorna, säger Nanospaces vd Tor-Arne Grönland. Har man bara lite kunskap så inser man att man kan se satelliterna svischa förbi. Och kunskap föder intresse.
Allt måste fungera
Men till vardags handlar arbetet inte så mycket om att skåda mot rymden, utan om praktiska utmaningar kring att tillverka saker som ska klara rymdens förhållanden. Kvalitet är oerhört viktigt, för när utrustningen väl befinner sig i rymden går det ju inte att göra någon service på den. Allt måste fungera.
De riktigt avancerade tillverkningsmomenten görs på Ångströmlaboratoriet, som hör till Uppsala universitet och ligger bara ett litet stycke från området där Nanospace och ÅAC Microtec har sina lokaler. På Ångströmlaboratoriet finns nämligen den riktiga renrumsanläggningen, som behövs för att tillverka de riktigt små komponenterna. I de allra renaste delarna bär personalen särskilda overaller som täcker hela kroppen och all utrustning som tas in måste rengöras noggrannt. Inget damm och inga hårstrån får lossna här.
I Ångströmlaboratoriet finns också ÅSTC, Ångström Space Technology Centre. Detta är faktiskt ursprunget till både ÅAC Microtec och Nanospace, som knoppades av härifrån för över tio år sedan. Flera personer har börjat med att doktorera på universitetet och sedan gått vidare till de här företagen.
Greger Thornell som är föreståndare för centret förklarar varför det är så viktigt att miniatyrisera rymdteknik.
– Det kostar hundratusentals kronor per kilo att skicka upp något i rymden. Och det är bara kostnaden för uppskjutningen, påpekar han. Man har mycket att vinna på att krympa sakerna.
Eftersom det är så viktigt att allt fungerar tar det lång tid att utveckla och få möjlighet att få med ny teknik på satelliter och rymdsonder som faktiskt flyger. Forskarna här släpper taget om nya uppfinningar rätt tidigt, och låter privata aktörer utveckla det till något flygfärdigt.
I andra änden av Ångströmlaboratoriet finns några riktiga veteraner på att skicka ut instrument i rymden, nämligen forskarna på Institutet för rymdfysik.
Institutet för rymdfysik har varit med och konstruerat saker för rymden ända sedan institutet tog initiativet till Sveriges första satellit, Viking, för över 30 år sedan. Just nu tillverkas här instrument för en rymdsond som ska skickas ända till Jupiter, fem gånger längre bort från solen än jorden, för att undersöka de isiga månarna.
I dag testas den första ingenjörsmodellen av kraftförsörjningen till instrumenten och datorn som ska ta hand om signalerna. Ingen obehörig får gå nära, alla är jätteförsiktiga. Men sedan ska all utrustning klara oerhört hårda tester, påpekar projektledaren Jan Bergman.
– Det är tuffa miljökrav. Allt ska tåla vibrationerna på vägen upp, och extrema temperaturer. På vägen till Jupiter går banan nära solen, då kan det bli +180 grader, och ute vid Jupiter måste sonden klara -220 grader.
Så här ser arbetet ut hos dem som bygger för rymden i Uppsala. Nu odlas hoppet om att det ska bli fler. Den europeiska rymdstyrelsen Esa har hjälpt till att starta en ”rymdinkubator” i år, ett centrum för att ska stötta dem som vill dra igång nya företag för rymdtilllämpningar. Då kanske Uppsalas rymdbyggare får nya goda grannar.