Om någon för fem år sedan hade velat slå vad med mig om att den största Broadwaysuccén på år och dar skulle vara en musikal om mormoner, skriven av killarna bakom South Park, då hade jag satsat åtskilliga hundralappar på motsatsen.

Men nu är det precis så det är. I New York, där The Book of Mormon hade premiär 2011, drar den in närmare sju miljoner dollar i månaden. Med de två uppsättningar som turnerar i USA och den i London handlar det om intäkter på över 20 miljoner dollar i månaden. Och det är inte bara publiken som gillar musikalen: den har bland annat vunnit en Grammy och nio Tony-statyetter, musikalvärldens Oscar.

Klockrena musikalhittar

Trey Parker och Matt Stone visade redan med South Park – Bigger, Longer & Uncut att de behärskar musikalformen. Filmen var drev stenhårt med genren samtidigt som den radade upp klockrena musikalhittar. Blame Canada Oscarsnominerades och Stephen Sondheim, giganten bakom bland annat Sweeney Todd, kallade filmen för ”den bästa musikalfilmen de senaste 15 åren”.

Så jag förstår redan innan jag ser Londonuppsättningen att The Book of Mormon är bra. Däremot hade inget förberett mig på en knockout. Jag brukar sällan gråta av kulturupplevelser, knappt ens av sorgliga filmer, men i de första numren flödar tårarna nedför mina kinder – inte för att det är ledsamt utan för att det är så galet bra.

Storyn är enkel: två omaka amerikanska 19-åringar paras ihop och ska skickas ut i världen, iklädda vit skjorta och slips, för att dörr för dörr sälja in den mormonska tron. De hamnar i Uganda, där de ska försöka frälsa svältande, aids-drabbade människor som försöker skydda sina döttrar från könsstympning och som lever under en krigsherres tyranni.

Showen berör många ämnen som är bekanta för den som kan sin South Park: unga mäns vänskap, amerikaners storhetsvansinne, fördomar, religion, helvetet, att vara gay i garderoben. Det kryllar av kängor, till bland andra Bono, och av referenser till Sound of Music och Lejonkungen, men till skillnad från i Disneys värld betyder uttrycket som ugandierna använder när saker går dem emot – och som våra missionärer glatt sjunger med i – inte ”inga bekymmer” utan ”Fuck you, God”. Såklart. Varför skulle den som svälter och har aids sjunga om lycka?

Som vanligt går det stundtals över gränsen, men jag har aldrig förr varit i en teatersalong där alla viker sig dubbla av skratt hela tiden.

Musiken är helgjuten, med tonvikt på pop men med ett par storslagna musikalnummer där steppskorna åker fram. Precis som i South Park-filmen har Parker och Stone slagit sina påsar ihop med ett låtskrivarproffs. I Bigger, Longer & Uncut var det Marc Shaiman (Hairspray), den här gången Bobby Lopez, nu Oscarsnominerad för en låt ur animerade Frost.

Öppningsnumret ur The Book of Mormon, här från Tony-galan:

Trey Parker, som pluggade musik på college, har sagt att The Book of Mormon förenar hans livslånga fascination för mormonism och musikaler. Och det är gjort med kärlek. Mormonerna i föreställningen är inte onda, utan aningslösa och överdrivet optimistiska. De är snälla mot alla, de tror blint på profetens ord och de ger inte upp ens när den de ska frälsa har ett automatvapen i handen. Inför USA-valet 2012 sa Trey Parker att om Mitt Romney vann skulle det vara på grund av dem. ”Och om han förlorar är det också på grund av oss.”

Startade ett produktionsbolag

Trey Parker och Matt Stone startade ett produktionsbolag för ett år sedan, med motiveringen ”vi har jobbat med en massa olika bolag, men våra största favoriter i världen är vi själva”. Med närmare 300 miljoner dollar som South Park och The Book of Mormon har spelat in ska bolaget producera tv-, film- och scenprojekt. Ett som de själva har skissat på är en filmversion av musikalen, med – seriöst eller inte – en favorit för huvudrollen: Justin Bieber.

Parker och Stone har helt klart bestämt sig för att ta kontrollen över sina kreativa och affärsmässiga beslut. Om de använder den till att skapa fler galna musikaler skulle ingen vara gladare än jag.