Men verklighetens ”vilda barn”, som de brukar kallas, har sällan sagornas romantiska skimmer över sig. Bakom de riktiga fallen av barn som vuxit upp med djur, eller utan någon kontakt med människor, finns i princip alltid tragiska historier av misshandel och vanvård.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Bland de mer moderna exemplen finns Oxana Malaya, en flicka från Ukraina som under 90-talet levde med vildhundar i fem år, tills hon var åtta år gammal. Detta eftersom hon försummades av sina alkoholiserade föräldrar. När hon hittades av myndigheterna kunde hon inte prata, sprang runt på alla fyra samt åt och skötte sin hygien som en hund.

Fascineras av vilda barn

Det är historier som denna som inspirerat den belgiske regissören Hans Van den Broeck som nu sätter upp föreställningen ”Motherdog” på Göteborgs stadsteater.

– Jag tror människor är så fascinerade av de här historierna eftersom de vilda barnen är något oförstört, något som inte redan från början styrs av samhällets normer. Men jag tror också att vi gärna romantiserar dem för att göra dem hanterbara, eftersom det ofta ligger så hemska saker bakom, säger Hans Van den Broeck och fortsätter:

– När du ser en hund i ögonen känns det som att den vet vem du är och den vet om du är ett hot eller går att lita på. Det känns som att hundar ser din själ. Den primala förmågan tror jag att vi människor har också, men att vi har tappat bort den. De här vilda barnen har nog en mer nära kontakt med det stadiet vilket också bidrar till att vi finner dem så intressanta.

Han har tidigare varit verksam som koreograf vid Stadsteatern under föreställningen ”Att begära tre systrar”, som sattes upp 2013, och är även känd för sina produktioner för les Ballets C de la B, ett av Europas mest inflytelserika danskompanier. Men detta är första gången som Hans Van den Broeck regisserar i Sverige.

– Jag är väldigt glad och tacksam över att jag har fått komma hit och göra detta, och att Pontus (Stenhäll, konstnärlig ledare, reds. anm) tog en risk och bjöd hit den galne belgaren, säger Hans Van den Broeck med ett skratt.

Unik process

”Motherdog” handlar om en flock bestående av sex individer som lever i ett matriarkat i samhällets utkant. Flocken bildades då syskonparet Wra och Mro, spelade av Lisa Lindgren och Johan Gry, övergavs som spädbarn i skogen. En herrelös hund, tog dem under sina vingar och uppfostrade dem. Här finns också de som lever utanför flocken, som alla har olika sätt att se på individernas udda liv.

För ensemblen har det varit utmanande, men också lärorikt att arbeta med Hans Van den Broeck, berättar Johan Gry, Hannah Alem Davidsson och Kim Theodoridou Bergqvist. De två sistnämnda gör rollerna som Ruby, Motherdogs spirituella språkrör, och Pearl, en strippa som blivit förälskad i en flockmedlem.

– Det är något väldigt spännande med det här projektet. Så vitt jag vet har det aldrig gjorts tidigare på Stadsteatern. I alla fall inte på det här sättet och med det här resultatet, säger Johan Gry, och syftar på både formen och arbetsprocessen.

Skådespelarna har fått en grund att jobba efter, men Hans Van den Broeck har varit noga med att inte ge karaktärerna allt för många motiv i sitt handlande.

– Det tomrummet som uppstår måste skådespelarna själva fylla. Vi får inte hamna i stadiet där allt förklaras, då blir det för mänskligt, säger Hans Van den Broeck.

Skådespelarna har genom workshops fått jobba med fysiska övningar.

– Det har verkligen varit bästa biten med det här arbetet, att lära sig kroppsspråket som föreställningen bygger så mycket på, säger Kim Theodoridou Bergqvist.

– Det har inte handlat om att vi ska imitera hundar, men att försöka släppa det normala sociala samspelet och istället arbeta efter en känsla, säger Hannah Alem Davidsson.

Mörkt om de utstötta

”Motherdog” är en mörk historia om samhällets utstötta. Men Hans Van den Broeck menar att dessa outsiders inte nödvändigtvis är mindre intelligenta än människorna som följer samhällets normer och koder.

– Jag tycker om att tänka att de som inte följer samhällets konventioner har något mäktigt som andra människor inte har. Vi människor pratar så mycket om våra känslor och försöker kontrollera dem, samtidigt som vi aldrig kommer framåt. Kanske är den här flocken, på ett primitivt sätt, mer avancerade än vad vi är?

Kim Theodoridou Bergqvist tror att det kan finnas en frihet i att tillhöra en flock, i det annars så individbaserade samhället som vi lever i i dag.

– Flocken har en känsla av samhörighet som jag tror är tilltalande när vi lever i en så pass ensam värld. Här finns inga krav på att vara framgångsrik eller duktig på det sätt som annars krävs.

Det är en nervös, spänd och nyfiken ensemble och regissör som kommer att ta emot publiken på fredag. Hur ska föreställningen tas emot och vad är människors förväntningar?

– Jag är själv lite utanför min komfortzon eftersom jag inte arbetar här i vanliga fall och jag vet inte vad människor här är vana vid att se. Men det tror jag är hälsosamt. Jag känner mig väldigt nyfiken på hur det här kommer att tas emot, och om publiken kommer att greppa konceptet, säger Hans Van den Broeck.