BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon är gitarrist i Moon City Boys och sitter med basisten Ella Rolf vid ett träbord på Färgfabrikens mysiga bakgård vid Mälarens strand nära Gröndal, bland ömsom graffitimålad betong på nedlagda industrilokaler ömsom prunkade grönska.
"Slitsamt ibland"
Sångerskan Sofia Ellis och trummisen Josefina Putikis hänger inne i logen. Moon City Boys vill dela demokratiskt på intervjuerna.
De har just avslutat soundcheck och ska några timmar senare spela inför några hundra Ipa-drickande närförortsbor. De har spelat en hel del live i huvudstaden på sistone och många har fallit för den skramliga mixen av garagerock, indiepop och postpunk.
– Det är klart det är slitsamt ibland att spela live, men man får ju energi av det och det är bara jätteroligt. Vi spelar väldigt gärna mer. Mycket mer! säger Ella Rolf.
Började med legendarisk bok
De träffades på en konstskola i Stockholm och efter att de hade läst den legendariska New York-punkboken Please kill me tillsammans bestämde de sig för att starta band.
– Jag läste den högt för alla en sommar medan vi badade och drack kaffe. Sedan när hösten kom så bestämde vi två oss för att vi skulle starta ett band, berättar Ella.
– Det är en peppande bok på det sättet att den får det att låta hyfsat okomplicerat att starta ett band. Det låter inte så elitistiskt. Gör det om du vill det! Så då gjorde vi det, säger Kelly.
– Det kändes rätt mycket ur vårt sammanhang då. Vi har många vänner som håller på med musik, men de har gått musiklinjer på gymnasiet och så, säger Ella.
– Ja, man var omringad av människor som verkligen visste hur man ska spela. Det var svårt att komma på att man själv skulle gå upp på en scen, när man inte kunde ta mer än fyra ackord, säger Kelly.
Det är hela utgångspunkten för punken. Att starta band fast man bara kan tre ackord.
– Ja, exakt. Och det var fint att läsa den boken tillsammans, för då insåg vi också att vi alla ville spela musik och att vi alla hade samma utgångspunkt. Det hade varit rätt svårt att starta band med de kompisar som är utbildade musiker, det skulle bara ha gjort dem frustrerade i fall man inte kunde spela. Det tog sin lilla tid, men vi lyckades lära oss en hel del. Nu känns det rätt lätt, men vi har inte jättebra koll på tonskalor och sånt, säger Kelly medan fiskmåsarna skriker ovanför oss.
Efter två singlar och ett antal livespelningar började surret kring Moon City Boys komma igång ordentligt. De fick spela på prestigefulla South By Soutwest i Austin, Texas, och åka på en miniturné i Italien. Och de har hyllats av både tunga journalister och fans på sociala medier.
– Det är väldigt peppande. Det känner nog alla som gör något kreativt. Ifall någon annan förstår det man säger och tycker det är bra så blir det rörande. Det känns extremt intimt det vi gör tillsammans, och då är det väldigt roligt om folk gillar det, säger Kelly.
– Jag kan inte riktigt uppfatta att det har varit ett surr runt oss, men man är ju väldigt inne i det man själv håller på med kanske. Vi jobbar väldigt hårt och har varit helt fokuserade på att göra klart albumet, säger Ella.
Debutalbumet I need more släpptes i början av juni. De gjorde klart det på mindre än ett halvår.
– Vi har verkligen kämpat för att göra klart det och för att få ihop våra liv samtidigt. Vi var rätt ivriga. Vi har väntat på att få släppa ett album sedan vi startade bandet, säger Ella.
– Det var rätt slitsamt att vara i replokalen varje kväll, men vi gick all in och gav det ett försök. Och det lyckades, säger Kelly.
Moon City Boys blir ofta jämförda med en rad gamla punk-, new wave- och indieband. När det skrivs om dem nämns band som The Slits, Television, Velvet underground, The raincoats, Jesus and Mary Chain, Television personalities och Lush. De själva menar dock att de inte lyssnar så mycket på något av de banden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det känns som att journalister projicerar in sina egna referensband. Det handlar mer om deras idé om referenser än våra. Många av de här banden kanske man lyssnade på när man var 17–18 år, då det var viktigt att identifiera sig med den typen av musik, säger Ella.
Vad har ni lyssnat mest på då?
– Jag tycker det är ganska oviktigt att nämna förebilder och influenser. Jag har slutat att tänka så. Det var viktigt för bandet när vi startade, säger Ella.
– Vi hade en period när vi var väldigt influerade av Pascal, men även om de är världens grymmaste band så vill ju inte vi låta exakt som dem. Det är snarare tankar kring musik som influerar en. Man kanske fastnar för en typ av nerv eller direkthet i en låt. En viss känsla man gillar, säger Kelly.
Otillfredställd besatthet
Vi pratar om begreppet hajp. Att uppmärksamheten ibland kan nå sin kulmen och slå bakåt. Det är ingenting som Moon City Boys har funderat över.
– Nej, absolut inte. Vi har så himla mycket kvar att ge, säger Ella.
– Även fast det är viktigt att få positiv feedback så är det ju inte vårt huvudsakliga mål med att göra musik. Vi vill skriva ännu fler låtar. Det är en ständig besatthet av att hela tiden vilja skapa en låt som är bäst. Den besattheten är fortfarande inte tillfredsställd, säger Kelly.
