BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Med ringen vill jag ladda rummet så att också det ingår, säger hon.
Den känsla hon vill förmedla är individens – och då i synnerhet barnets – utsatthet.
– Målet är att få publiken att uppleva en känsla av tomhet och den rädsla det kan skapa, säger hon.
En politisk dimension
Det finns en politisk dimension i det hela. Ella Tillema är en person som noga följer med i vad som händer i hennes omvärld. Hon är intresserad av hur samhället är konstruerat och är – som hon själv beskriver det – utan filter vilket gör att problem och elände väller över henne med stark kraft.
– Jag kan bli så påverkad av en partiledardebatt i radion att jag börjar gråta, säger hon.
Att hennes samhällsengagemang finns med i hennes konst är en självklarhet, eftersom konsten kommer ur henne. Men hon har helt släppt tanken på att medvetet försöka arbeta fram ett budskap i sina bilder.
– Jag gjorde det tidigare och det blev helt enkelt inte bra.
”Jag ser det som ett livsprojekt”
Nu låter hon bilderna ta form av egen kraft, där de utgår från hennes känslor inför världen snarare än ur det hon tänker. Men för att också låta tankarna nå ut gör hon varje år en liten pamflett där hon formulerar sina tankar och åsikter kring det som sker. Pamfletterna har titlar som Handbok i att fucka systemet, Medborgaren och Framtiden, och finns med på alla hennes utställningar.
– Jag har gett ut en pamflett om året sedan 2009 och det kommer jag att fortsätta göra. Jag ser det som ett livsprojekt, säger hon.
Det har gått mycket bra för Ella Tillema de senaste åren. Hon får ställa ut, har fått priser och säljer dessutom sina målningar i snabb takt. Just nu har hon ett arbetsstipendium vilket har gjort det möjligt för henne att skapa ett verk som hon medvetet har gjort osäljbart genom att delarna inte går att köpa var för sig. Den som vill ha något får ta installationen som helhet.
– Jag har fått en del erbjudanden om att ställa ut i konsthallar och på museer, vilket jag ser fram emot, eftersom man där möter en annan publik än på gallerierna. Men för att ha material så det räcker måste jag kunna ställa ut samma verk mer än en gång, säger hon.
”Jag har något viktigt att säga”
Framgången var inget hon tog för givet. Ingången till konstnärslivet var tvärtom trög och hon fick söka flera gånger för att komma in på olika skolor. Hon bar med sig en känsla av att vara en underdog och minns känslan av att gå på utställningar där hon kände att hon verkligen inte förstod. Detta var en känsla hon nu är noga med att inte utsätta andra för.
– Ingen ska känna sig förminskad av att gå på mina utställningar. Jag känner att jag har något viktigt att säga, och vad det är ska vara begripligt för alla som kommer.
Skräcken visas i Simris till den 4 juni och kommer i höst att ställas ut i konsthallen i Trollhättan.