Bland åskådarna fanns Adolph Ochs från New York Times som beskrev dinosaurierna som ”extremt verklighetstrogna. Om de var konstgjorda så var de mästerverk.”

Vad Doyle inte nämnde var att filmklippet i fråga var ett effektprov inför långfilmen ”En försvunnen värld”, baserad på hans roman med samma titel. Visningen fungerade förstås utmärkt som marknadsföring, även om det skulle dröja tre år till premiären i februari 1925. 

Filmen följer en brittisk expedition till den sydamerikanska djungeln och en svårtillgänglig platå där dinosaurier påstås existera fortfarande. Målet är dels att få med sig bevis och dels att söka efter överlevare från en tidigare forskningsresa. 

Efter en nära 40 minuter lång startsträcka med pratig exposition, en tveksam kärlekshistoria och inklämd slapstickhumor når vi äntligen huvudattraktionen: Skräcködlorna. 

Och de kommer i en mängd former – flygande, långhalsade, pansarbeklädda – från stillsamma växtätare till vildsinta köttätare. Djuren ser ut att andas, salivsträngar syns när de vrålar och svansar rycker i dödsögonblick – med dåtidens ögon ser de närmast levande ut.

Tekniken kallas stop motion-animering – en tidskrävande process som handlar om enbildstagningar där ett objekt flyttas eller ändras mellan varje tagning, vilket gör att icke-levande föremål ser ut att röra sig när filmen sedan rullar. Stop motion var inte alls ovanligt vid den här tiden och animatören Willis O’Brien hade själv en rad uppmärksammade kortfilmer i bagaget. Men att i en långfilm mixa vanlig spelfilm med denna teknik så att skådespelare och animation agerade i samma bild var revolutionerande.

Den mest imponerande scenen sparades, som brukligt, till slutet. Efter att ha flytt från både dinosaurieattacker och vulkanutbrott har expeditionen återvänt till London med bevis i form av en jättelik brontosaurus. 

Men saker går givetvis snett och dinosaurien släpps lös på Londons gator till invånarnas skräck. Innan den försvinner ner i Themsen har den spektakulärt demolerat stora delar av staden.

Plötsligt fick vi populärfilm där specialeffekterna var minst lika viktiga som skådespelarna

Även om ”En försvunnen värld” blev en stor succé, så har den kommit att betraktas som något av en förstudie till det projekt som Willis O’Brien främst skulle bli ihågkommen för. 

Åtta år senare släpper han en film med liknande upplägg – expedition åker till otillgänglig plats och plockar med sig något de inte borde – men med betydligt mer finputsad animation: ”King Kong”. 

Titelns jättegorilla var förstås dragplåstret, men det var i dinosaurierna på Skull island som den verkliga utvecklingen från föregångaren kunde ses. Att det dessutom var en ljudfilm lade förstås ett ytterligare lager till upplevelsen.

Att ”King Kong” numera kan sägas vara en del av det allmänna medvetandet säger något om dess betydelse. Mängder av filmskapare inspirerades av stop motion-tekniken och genrefilm som science fiction, skräck och fantasy blomstrade. 

Plötsligt fick vi populärfilm där specialeffekterna var minst lika viktiga som skådespelarna. Från 50- och 60-talets utomjordingar och mytologiska monster till 80-talets robotar och demoner.

Det var egentligen inte förrän på 90-talet som stop motion-tekniken började fasas ut i Hollywood. Ironiskt nog blev ”Jurassic Park” (1993) spiken i kistan. Steven Spielberg, som älskade ”King Kong”, ville ursprungligen göra en del av effekterna efter Willis O’Briens modell, men övergav idén i projektstadiet efter att ha visats prov på datorgenererad animation. Den var mjukare, mer verklighetstrogen, mindre tidskrävande och sågs därför som nästa steg i utvecklingen.

Även om stop motion idag inte har samma status och definitivt är ovanligare så betyder det inte att tekniken är utdöd. Bland helt animerade filmer sticker det praktiska, mer taktila arbetet ut och blir en tillgång på en marknad dominerad av datorgenererat. 

Än mindre vanligt är kombinationen vanlig spelfilm och stop motion-animation, som grundades i ”En försvunnen värld”. Den banbrytande teknik som för 100 år sedan beskrevs skapa något ”extremt verklighetstroget” kan idag ses som ett udda, nostalgiskt inslag i en Wes Anderson-film.