BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är ganska lätt att man som tittare känner att det blir för glättigt eller till och med lite löjligt, säger Karin Franz Körlof.
Kärleken i centrum
Till skillnad från i Hjalmar Söderbergs ursprungsroman från 1912 så får filmbesökaren följa med första gången Arvid Stjärnblom och Lydia Stille träffas. De får en stund för sig själva vid Lydias piano, där de trevande söker toner tillsammans. Deras händer rör försiktigt varandra. Pianomusiken och stillsamma minnesbilder av sådana stunder ramar in resten av berättelsen.
– Sedan är det upp till åskådaren att tro på kärleken eller inte, säger Karin Franz Körlof.
De är ofta lyckliga när de möts, Lydia och Arvid, men deras kärlek är olycklig. De träffas sällan eftersom de ingår varsitt äktenskap och får barn med andra personer. Lydia Stille får till sist nog av sitt resonemangsäktenskap. Efter en vånda som inte verkar alltför långvarig skiljer hon sig, trots att det medför att hennes make tar sig ensam vårdnad över deras dotter. Enligt Karin Franz Körlof besitter Lydia ett mod som många skulle behöva i dag.
– Folk är kvar i ett olyckligt äktenskap alldeles för länge, kanske hela sitt liv, för att ”vi har ju barn tillsammans, hur ska det gå? Hur ska familjen lösa sig?”
Men det handlar också om feghet, säger Franz Körlof.
– Man är så rädd för någonting nytt, även fast man vet att kärleken är död sedan länge. Folk lever ihop i tio år utan att ha sex med varandra. Det är så tragiskt!
Den eviga skammen
För att få till känslan av hur folk tänkte i Stockholm under tidigt 1900-tal anlitades etnologen Richard Tellström som rådgivare.
– Han sade att livet då handlade så mycket om vad folk skulle tycka. Han upprepade det hela tiden, att det handlade så mycket om att förhålla sig till skammen, berättar Franz Körlof.
– Men jag har vänner som har skilt sig och som inför och efter det beslutet skäms. En kompis till mig sade ”Jag vet inte om jag vågar, för vad ska folk säga?”
En kvinna som skilde sig i början av 1900-talet skulle enligt Tellström stängas ute från sociala sammanhang. Det ser liknande ut i dag, säger Karin Franz Körlof och utbrister:
– Parmiddagar! Jag menar, jag får inte komma på parmiddagar. Man är utestängd från en social tillhörighet.
Parförhållandets fängelse
Kärleken mellan Lydia och Arvid är skildrad i få ord. Åtrån är det som driver. Efter en romantisk badsemester på solstekta skärgårdsklippor framträder Lydia som en reflekterande person som också har mycket att säga. Arvid blir irriterad, avbryter gång på gång. Skälet är att Lydia i förbifarten berättar att hon har varit med en annan man. Det hade förvisso hänt under de många år som Arvid och Lydia inte träffades. Men Arvid tycks inte klara av tanken på att Lydia har gett sig åt någon annan. De mörka molnen hopar sig i horisonten.
Över 100 år senare är sådana patriarkala föreställningar på reträtt. Men idén att alla människor har någon form av äganderätt till sin partner lever kvar, påpekar Karin Franz Körlof.
– Jag kan bli så trött på monogamin. Jag tror att den kväver människan på många sätt. Man pratar så mycket om att kvinnan inte var fri på den tiden och att det är så skönt att det är så annorlunda i dag. Det är inte så annorlunda, konstaterar hon.
– Om man pratar med folk om öppna relationer eller sådant, så är det är nästan konsensus kring att ”Det har man ju inte! De som har det är sjuka i huvudet”, säger Franz Körlof.
– Det tycker jag är ett helt absurt sätt att se på människan egentligen. Då befäster man att en relation ska vara någon form av fängelse, att man är fastkedjad av bara en person.
