– Jag är väl något av en nörd. Jag tycker om dansbandsmusiken för att det är ett så enkelt och direkt sätt att uttrycka sina känslor på. Sedan är det också väldigt roligt att spela inför en dansande publik, säger hon.
150 spelningar förra året
En annan fördel med att spela just i ett dansband, förklarar gitarristen Tom Lindqvist, är att det finns en god efterfrågan och därför kan samtliga medlemmar i Callinaz försörja sig på musiken. Förra året gjorde bandet 150 spelningar runt om i landet och på Finlandsfärjorna.
I Stockholm är publiken lite yngre och mer blandad, bestående av dem som dansar av sociala skäl och dem som dansar helt nyktert som en träningsform. Töntstämpeln kring dansbandskulturen har lagt sig lite tack vare tv-programmet Dansbandskampen, tror medlemmarna i Callinaz.
Klockan 21.00 kliver de på scen och inleder med Lill-Babs klassiker ”Nånting fånigt”. De par som dansar foxtrot rör sig moturs i en cirkel runt dansgolvet och de som dansar bugg håller sig i mitten, för att inte krocka med de andra. Efter två lugna danser är det dags för två snabba. Mikael Rosenqvist förklarar att det är så det går till på alla dansbanor runt om i landet.
– Man varvar på det sättet. Två lugna, sedan två snabba och så vidare. Om vi körde sex snabba på raken skulle publiken protestera och vi skulle aldrig få komma tillbaka igen.
Dansar för umgänget
Vid ett bord intill baren sitter Margaretha Sjöborn, 57 år, med en stor stark framför sig. Hennes väninna Åsa Strandberg, 59 år, står i baren och beställer ett glas rött. Margaretha Sjöborn är änka sedan i höstas och går hit ungefär en gång i månaden för att dansa. Hon menar att det är viktigt att få komma ut och träffa folk i samma ålder som henne själv.
– Det bästa är dansen, det ger en sådan kick, men det är roligt att träffa nya vänner också. Jag och Åsa har träffats här, säger hon.
Åsa Strandberg som är singel säger att det inte är avgörande att få hem ett ”ragg”, men att man ofta träffar samma människor och att möjligheten alltid finns till att tycke kan uppstå.
– Det är lättsamt och kul. Får man tre bra danser under en kväll med en dansant och trevlig man så är man nöjd. Inte så dansanta men trevliga män går bra det med, säger hon och skrattar.
I Stockholm är uppbjudningen ”demokratisk”, vilket innebär att vem som helst får bjuda upp när som helst.
– På många andra håll är det varannan damernas, alternativt en halvtimme damernas eller herrarnas åt gången, säger Mikael Rosenqvist.
På väg att ge upp
Tommy Hellsten, arrangör och nattklubbschef på Dans in, har jobbat med arrangemang för vuxenpublik de senaste 17 åren men säger att han nu är på väg att ge upp.
– Det är sorgligt att det inte ska gå att driva ett ställe för 40-plus-publiken, men dansbanden är så hopplöst ute i Stockholm. Dessutom är dansbandspubliken ena snåla jäklar. I snitt handlar de för 50 kronor i baren under en hel kväll. Det täcker inte ens för att betala utgifterna, jag går back på det här, säger han och är tveksam till om det blir någon ny säsong på Dans in efter sommaren.
Kvällen då ETC Stockholm besöker Dans in går Eurovisionfinalen på tv och Tommy Hellsten tror inte att mer än 50-100 gäster kommer dyka upp.
– Om jag bokar ett band som Thorleifs kan det komma 350-400 pers, men då snackar vi större gager också. Det finns tyvärr ingen publik.
