Det är tidigt 40-tal i New York. Andra världskriget härjar i Europa, men det märks bara i form av radioskval i periferin. I berättelsens fokus står Stanton ”Stan” Carlisle (Bradley Cooper), en man med ett problematiskt förflutet som behöver en andra chans utan att någon ställer frågor.
Han börjar knega för en kringresande cirkus där direktören (Willem Dafoe) tar honom under sina gamaktiga vingar. Stan blir särskild fascinerad av en så kallad ”geek”, en nedbruten man som drogats med opium, hålls fången i en bur och släpps ut för att bita huvudet av kycklingar framför publik.
Guillermo del Toro backar inte för att spela upp den perversa showen i sin fulla råhet, och sätter tonen för resten av filmens kompromisslösa inställning till att visa showbiz mest murkna rötter.
Stan lär sig snabbt karnevalfolkets tricks för att lura av hederligt folk deras pengar, samtidigt som han snärjer in sig i flera förbjudna romanser med cirkusens kvinnor. Hans mentor, en äldre mentalist och fadersfigur, varnar honom för att de manipulativa illusionerna kan framkalla en gudalik hybris. Stan har svårt att hålla sig ödmjuk och rymmer med ”den elektriska flickan” Molly (Rooney Mara).
Några år senare har paret kommit upp sig med en mer påkostad prata-med-döda-show inne på Manhattan, och det är då Stans moral sätts på prov på riktigt.
Guillermo del Toro ger den här remaken en blodigare inramning än originalet men han hanterar elementen ur noirgenren med en nästan gudalik precision. Det intrikata mysteriet har en cynisk, på gränsen till amoralisk, hjälte. Hela rollbesättningen är fantastisk, men Bradley Cooper är perfekt i rollen som den kedjerökande mannen på rymmen från sig själv.
Fotot badar i starka ljuskontraster och manuset i existentiellt mörker. Och så finns förstås en ”femme fatale”: Cate Blanchett spelar den listiga psykologen Lilith Ritter som med övertygande lättja utnyttjar både psykoanalys och sex för att leda Stan i fördärvet.
De inleder en märklig relation, där Lilith ger Stan känslig information om stadens förmögna elit, i utbyte mot bekännelser från hans egen traumatiska uppväxt.
Stan drömmer om att bluffa en riktigt stor bjässe, men analysen leder honom tillbaka till hans bortträngda jag, något som aldrig är bra för en bedragare.
Vägen till Stans självkännedom går slutligen genom riktiga mardrömmar. Att följa med på resan är en smått magnifik filmupplevelse hela vägen till det tragiska uppvaknandet.
