Den tolvåriga gymnasten Tinja (Siiri Solalinna) lever under kvävande press. Hon måste hålla vikten, visst, men hon har även svårt att passa in och hennes videobloggande, maniska perfektionist till mamma (Sophia Heikkilä) håller henne under ständig örnkoll. Inga avvikelser tillåts.
Mitt under en tillrättalagd vlogginspelning vänds familjens kontrollerade stillhet upp och ner. En spattig fågel tar sig in i familjens eleganta vardagsrum. Den förstör de dyra vinglasen och, till slut, familjens extravaganta kristallkrona. Så gör man inte med den oklanderliga inredningen. Utan vidare knäcker matriarken nacken på fjäderfäet och beordrar att den ska kastas i komposten. Senare samma kväll hittar Tinja ett ägg bredvid fågelns döda kropp. Hon tar då beslutet på stående fot: hon tänker ruva ägget och bli surrogatmamma.
Hanna Bergholms debutfilm ”Ruva” är en lustig kombination av skräck, fantasy och mörk komedi. När ägget till slut kläcks är det en besynnerlig figur som ser världen ljus: en fågelliknande varelse som snabbt börjar anta mänskliga drag. Här tänker bokmalen på Kafka, filmnörden på David Cronenberg. Det finns också inslag av ”E.T.” (1982), varelsen måste även här hållas gömd för familjen, men lyckligtvis är ”Ruva” inte lika kletigt sentimental (den är i stället geggig på andra sätt, som kan uppröra den kräsmagade).
Filmen är som bäst när den släpper på tyglarna och tillåter sig att vara bisarr. Jag kan inte hålla mig från att fnissa (och sen sätta skrattet i halsen) när fågeln, filmat ur dennes perspektiv, lemlästar grannens hund. Det är påhittigt och överraskar mig i hur pass makaber filmen faktiskt är. Men, tyvärr, är det sällan så läskigt som det borde vara. Någonting saknas. Den är ofta äcklig, som när Tinja spyr upp sin middag för att mata sin fågelmänniskokompis, men det är sällan särskilt stämningsfullt eller obehagligt.
Man hade också gott kunnat skala ner på de satiriska inslagen om den förljugna villaförorten, som har återvunnits många gånger om inom genrefilm sedan ”Blue Velvet” (1986). Men det är ändå helt okej att luta sig mot filmklenoder när man debuterar. De många, och tydliga, influenserna till trots står ”Ruva” stadigt på egna ben.
