Ännu en vit europeisk man. Det är lätt att känna frustration över Svenska akademiens val av nobelpristagare i litteratur. Och att tänka i termer som slentrian och minsta motståndets lag.
Men oavsett vem som får priset, så är han eller (mera sällan) hon aldrig en representant för ett kön, ett språk, en nation, en kontinent, en religion, en politisk agenda, en minoritet eller majoritet.
En författare kan egentligen bara representera sig själv. Som suverän individ och konstnär.
Till alla som implicit eller explicit pläderar för ett kvoteringsförfarande vill jag, en vit medelålders man, bara säga: vi får vänta och se. Så här långt är det litterära nobelprisets historia djupt präglad av manschauvinism och eurocentrism, västerländska värderingar och receptioner. De närmaste femtio åren kommer med betydande sannolikhet att se helt annorlunda ut.
Det räcker med en blick på den svenska utgivningen för att förstå hur det litterära landskapet långsamt förvandlas. Antalet högkvalitativa kvinnliga författare födda från 1960-talet och senare är troligen fler än antalet dito män. De två yngsta i Svenska akademien är kanske också de snart tyngsta: Lotta Lotass och Sara Danius.
Glöm heller inte att Artur Lundkvist, den inflytelserike akademiledamoten, med hänvisning till vad han uppfattade som en radikalt annorlunda tankestruktur och estetik för inte alltför många decennier sedan påstod att en kinesiskspråkig författare aldrig skulle kunna komma i åtanke – sedan dess har både Gao Xingjian och Mo Yan tilldelats nobelpriset.
Och för att tala idrottsspråk så står det de senaste åtta åren trots allt bara 5–3 till manliga litteraturpristagare versus kvinnliga. Det är ingen ointaglig ledning.
Vad man möjligen kan uppfatta som lite löjeväckande är däremot att Patrick Modiano används som slagträ i en utomlitterär debatt. Han kan knappast hjälpa att han är född i Paris, skriver på franska och inte heter Patricia.
Med detta sagt vill jag påstå att Modiano är ett bra val av nobelpristagare. Svenska akademien har belönat ett självständigt och egenartat författarskap. Och en stillsam stilist som med stringens och precision undersöker minnet, glömskan och identiteten.
Det är också roligt att än en gång få gratulera en förlagsbranschens uppstickare. För när först Norstedts och sedan Bonniers gav upp Modianos författarskap – sannolikt på grund av för dåliga försäljningssiffror – så fångade lilla men naggande goda och kvalitetsmedvetna Elisabeth Grate Bokförlag den kastade handsken.
Om den senaste utgivningen – men förhoppningsvis inte den sista! – skrev jag i ETC förra veckan. Den romanen, ”Dora Bruder”, i original redan 1997, är och förblir en personlig favorit. Men även de andra två tål att läsas: ”Lilla smycket” och ”Nätternas gräs”.
Alla tre utspelas i Paris. För även om både Wien och Berlin förekommer i Modianos verk, så är den franska huvudstaden hans spelplats framför andra.
Kanske har jag aldrig läst en författare som månar så om adresser. Om gatunät, huskroppar, kvarter. Där låg ett hotell, där en biograf, där en station. Där hade berättarjaget en väninna. Och där arrangerades skumraskaffärer. Man skulle förmodligen kunna använda hans korta och förtätade romaner som turistkartor, låt vara att knappast varje turist hade velat fara ut till de förorter som också framskrivs.
Några av titlarna på hans tidigare böcker lyder sålunda i svensk översättning: ”Minnets kvarter”, ”De yttre boulevarderna”, ”De dunkla butikernas gata”.
Titlarna är talande. Men nu stänger jag munnen i respekt för en lågmäld och finstilt nobelpristagare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
