– Jag tror att jag har närmat mig rollen på det fysiska planet. I vanliga fall brukar man sitta och intellektualisera och prata om rollen, men nu har jag bara lirat tennis stenhårt och det har gett mig mycket.

Han nästan har upptäckt en ny värld genom att hänga i tennishallar i Stockholm, berättar Sverrir Gudnason.

– Och alla har en Borg-story. Alla har träffat honom någon gång, spelat en dubbel mot honom, alla har någonting att säga.

Sverrir Gudnason berättar om en äldre man, Josef, som strängar racketar i en tennishall i Mälarhöjden.

– Varje gång jag är där frågar han när jag ska spela Wimbledon. I augusti, svarar jag. Sedan berättade min tennistränare att Josef inte vet någonting om filmen, han ställer samma fråga till alla. Men nu har jag insett att jag den första tennisspelaren i världen som har börjat spela tennis med ett löfte om att få spela Wimbledon. I augusti!

Varför ville du spela Björn Borg?

– Det var inte alls självklart. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna spela honom och är själv inte särskilt sportig som person. Dessutom tänkte jag att det kanske är ett kulturellt självmord, att spela Björn Borg. Men sedan började jag kolla upp honom, friska upp minnet om Borg under den perioden och kände att fan, det är någonting i hans blick, jag kände igen mig i honom.

”Gillar 60- och 70-tal”

Sverrir Gudnason har alltid velat bli skådespelare och redan som barn fick han en huvudroll i en föreställning på stadsteatern i Reykjavik, där han växte upp.

– Jag fick känna på hur det var att jobba med skådespeleri på riktigt, inte bara i tanken om hur coolt det kunde vara. Sedan dess har jag vetat att det var det här jag vill hålla på med. Däremot stötte jag på patrull när jag var tolv och flyttade till Sverige, ett land där jag inte kunde språket. Men det gick ju bra sedan.

Ja, bra har det gått – många minns Sverrir Gudnason från Upp till kamp och Wallander, och de senaste åren har han bland annat spelat i Monica Z, Gentlemen, Min så kallade pappa och Flugparken. För Flugparken och Monica Z vann han guldbaggar, för Gentlemen blev han nominerad. Nästa år ska Borg komma ut och nu i september är det premiär för en nyversion av Den allvarsamma leken, med Sverrir Gudnason i huvudrollen som Arvid Stjärnblom.

– Det känns kul. Jag gillar ju att jobba och jag gillar att jobba med spännande grejer. De flesta projekt som jag har fått göra de senaste åren har varit spännande. Men jag har också blivit lite mer noggrann med att våga ha is i magen och inte göra allt. För några år sedan försökte jag pussla mycket mer och göra flera saker samtidigt.

– Jag har haft sådana år när jag var i Danmark och filmade, flög till Göteborg och filmade en annan film, blev skjutsad till flygplatsen, flög till Stockholm, filmade ännu en film. Det är många skådisar som håller på så där. Det kanske passar för vissa, men inte för mig.

Hur väljer du roller?

– Vanligtvis väljer jag en historia jag tycker är bra eller ett coolt sammanhang. Ofta är det ju tiden också. Jag gillar ju 60- och 70-tal. Jag älskar den grejen, att gå tillbaka och forska lite i hur det var, försöka återskapa grejer. Jag tror aldrig att jag har gjort en framtidsfilm. Och jag har aldrig tänkt att åh, vad jag vill göra det, men nu när jag tänker på det känner jag att jag skulle vilja göra en framtidsfilm.

Nutiden är dock inte särskilt intressant på film, tycker Sverrir Gudnason.

– Problemet med nutiden är mobiltelefoner. De förstör varenda film, det är inte kul att kolla på filmer där de har mobiltelefoner.

Kan det inte vara så i verkligheten också?

– När jag växte upp, och nu låter det som att jag är sjukt gammal, men när jag växte upp i Reykjavik så hade vi inte ens tv på torsdagar. Det sändes helt enkelt ingen tv på torsdagar, vilket har bidragit till att Island fortfarande är världsledande när det gäller teater- och biobesök. Det har suttit kvar i folksjälen på något sätt.

– Jag tycker att man borde ha det, man borde stänga av tv på torsdagar här också. Nu. Jag tror att det skulle gynna kulturen, det skulle gynna alla. Det är lite svårt bara, med alla kanaler som finns, att få till det. Men stryp satelliten på torsdagar, det är mitt förslag.

”Hoppas på inställt”

Någonstans kommer nog skådespeleriet naturligt för Sverrir Gudnason. Samtidigt finns det många saker som väcker ett motstånd i yrket.

– Till exempel när jag ska ha premiär på någonting och är på väg dit, då hoppas jag på något sätt att det ska bli inställt. Jag tror att det är många skådisar som känner så, att de skulle vilja skada sig lite på vägen, bara lagom så att de ställer in. Jag har ofta trott att jag står och faller med varje roll, att om jag gör en dålig roll så är det slut, då får jag aldrig jobba mer. Så har det ju inte varit, men jag tror kanske att den känslan gör att man anstränger sig lite mer, och det kanske är bra.

Men trots nerverna är det inom film och teater som framtiden ligger.

– Jag vill fortsätta, jag tycker att det är kul. Sedan kan man ju titta på vad som finns internationellt också, jag skulle vilja jobba mer på Island och kanske testa att göra någonting ute i Europa eller i USA, men det är sådana saker som inte riktigt går att planera. Jag har haft chansen att jobba för en USA-karriär, men jag har tre barn i Sverige, det är inte aktuellt för mig att åka dit och harva i fyra månader i sträck.

Sverrir Gudnasons tre döttrar är 11, 10 och 3,5 år gamla. Det finns flera kändisar i släkten, så de tycker inte att det är någonting konstigt med att en släkting är på tv, säger Sverrir Gudnason, men lite spännande tycker de att det är att han är skådespelare.

– De är ju intresserade, sedan skiter de fullständigt i det egentligen, i vardagen. Men lite då och då märker jag att de tycker att det är spännande.

 ... motspelaren Shia LaBeouf, som ska spela John McEnroe i Borg: ”Vi har testfilmat lite, så vi har hängt i Köpenhamn och i Stockholm och spelat tennis med träracketar som ingen använder längre, när vi kommer till tennishallen tycker alla att vi är jätteskumma. Det ska bli väldigt kul att se honom göra McEnroe, det ska bli spännande. Jag tror att det kommer att passa honom.”

 ... sin senast lästa bok: ”High strung av Stephen Tignor, om Borg–McEnroe, Wimbledonmötet.”

 ... sin favoritfilm: ”Jag säger tre – Deer hunter, Kvinna under påverkan och Gerry.”

 ... sitt bästa musikminne: ”Det är nog när jag och en kompis ordnade en konsert i Stockholm med Daniel Johnston. Han hade aldrig spelat i Sverige förut, vi satsade alla våra pengar och flög hit honom. Han bodde i min lägenhet i en vecka, sedan hade vi en konsert på Allhuset. Så spelade han sina låtar och gick han av scen och publiken fortsatte jubla och klappa, de ville klappa in honom. Men då kunde han inte några fler låtar, han glömmer sina egna låtar. Så vi lärde honom Devil town, en av hans låtar. Publiken stod och klappade i tio minuter medan vi lärde honom hans egen låt, sedan sprang vi ut på scenen och körde en allsång med publiken som också kunde texten.”