The Danish Girl
Regi: Tom Hooper
Manus: Lucinda Coxon, David Ebershoff (bok)
Medverkande: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Matthias Schoenaerts, Ben Whishaw, Sebastian Koch, Amber Heard
Året är 1926 och konstnären Einar Wegener (Eddie Redmayne) har gjort sig en karriär på att avbilda den vackra danska Vejlefjorden. Men likt sina målade träd känner han sig allt vissnare. När frun Gerda Wegener (Alicia Vikander) en dag ber honom att modellera i strumpbyxor och klänning för ett porträtt blir det uppenbart varför. Einar har genom hela livet burit en kvinnas identitet inom sig, men när händerna glider mot sidentexturen inser han att hon vill ut.
Det är inte första gången Tom Hooper regisserar ett kostymdrama om en man som på grund av en fysisk begränsning inte kan leva upp till societetens förväntningar: i hyllade The King’s Speech gick kung George VI i terapi för att övervinna ett medfött talfel. Men denna gång är lösningen mer drastisk. Einar experimenterar först med smink och kläder, och Gerdas porträttbilder av Lili Elbe – som hon kallar sig – gör dem berömda. Gerda är stödjande, ja verkar nästan eggas av vad hon ser som en erotisk identitetslek. Men för Lili är detta mer än rollspel, och hon bestämmer sig snart för att genomgå en av historiens första könskorrigerande operationer.
Tom Hooper är duktig på det visuella, vilket han visat i sina tidigare filmer. Och Köpenhamn självt gör en vacker biroll – då främst genom dåtida bohemkvarteren kring Nyhavn, där bland annat H. C. Andersen har bott, samt de fina raderna av gula soldathus i Nyboderkvarteret. För mig var det dessutom en nyhet att Danmark ens hade så mycket vackert kuperad terräng.
Precis som i Carol, Todd Haines konkurrerande historiska hbtq-
drama med pulp-vibbar, fästs mycket vikt vid kostym och dekor, men ögongodiset fyller här ett annat syfte. Carol handlade om känslor som inte fick levas ut och därför behövde gömmas i knappt skönjbara koder och gester – och vars begär bara kunde tillfredsställas genom voyeurism.
The Danish Girl handlar om identitet snarare än sexualitet, och det egentliga fängelset utgörs inte av ett trångsynt samhälle utan av Lilis egen kropp. Hennes mannekängande är bara en tillfällig övning inför den slutgiltiga korrigeringen. Omgivningen i The Danish Girl kunde inte bry sig mindre om Lilis könsidentitet – sånär som på ett persongalleri av skurkaktiga läkare som vill droga, lobotomera och fängsla henne.
Lilis öde väcker många intressanta frågor för en skarpare regissör att utforska, såsom spänningen mellan könsidentitet som imitation och som biologiskt öde. Lili har inte de ”kvinnliga” gesterna i sig, utan måste iaktta hur andra kvinnor rör sig för att verkligen bli sig själv – men riktigt sig själv blir hon inte förrän hon också genomgår en operation. Finns det inte något potentiellt problematiskt i att så starkt koppla uppskattningen fina kläder till ett biologiskt kön som Lili sägs ha haft sedan tiden som barn? Filmen behöver inte företräda någon speciell syn, men medvetenhet om frågorna hade tillfört en djupdimension till all vacker yta.
Det finns bra scener, som när Lili har ett tvetydigt utbyte av blickar med en erotisk dansare, och det redan nämnda imiterandet av kvinnliga handrörelser och huvudlutningar lyckas säga något om hur ofta kön är något vi agerar. Tom Hooper uppvisar uppenbarligen empati för transpersoner, men inte förståelse i betydelsen insikt i alla svårigheter som livet som transperson – inte minst på 1920-talet – kan innebära. Till skillnad från i Carol så rymmer den blanka ytan inga skuggor av dolda ismassiv; tvärtom uttrycks allt gärna ett par gånger för mycket så att det blir tydligt. Och då allt komplicerat utelämnas gör dekorporren att The Danish Girl mest liknar en Mio-katalog än en historisk essä. Det gråts i vartannat samtal, vilket på två timmar hinner bli ett antal bäckar små, och scarfscenen i slutet känns som hämtad ur en såpa i brittisk tv, där Tom Hooper har sin bakgrund.
Eddie Redmaynes omfattande putande och självsmekande må vara ett medvetet sätt att illustrera den potentiella klumpigheten hos en nybliven kvinna som utforskar sin kroppslighet, men det är oklart vilka personlighetsdrag Lili har förutom viljan att vara kvinna. Alicia Vikander utstrålar medmänsklighet bland alla dockor, men rollen som frun som står bakom sin man i alla väder är ännu en missad chans att injicera något slags dilemma eller konflikt.
Egentligen är det obegripligt hur en film om en transperson på 1920-talet kan vara så harmonisk. The Danish Girl är som curling med snygga kläder – onödigt många människor som tillsammans kämpar febrilt för att hålla all friktion borta. Tom Hooper riskerar inte några obehagliga krockar, utan vill förstås se sin ögonsten glida långsamt och ostört ända till Oscarsgalans poängcirkel.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
