BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Nykterhet fram till dess var förknippat med kristendom och helt plötsligt kunde det få en ny betydelse. Många upplevde det som något präktigt och moraliserande, men sen blev folk varse om att det var en del av en större politisk idé. Det var en provocerande attack mot hela det kulturella fiber som höll oss samman och mot vuxenvärlden.
Samtidigt poängterar han att Refused har skrivit en enda låt som refererar till drogfrihet. Det var inte det som var navet i Refuseds politiska budskap. Men det fick stort utrymme i media som lockades av unga människor som var drogfria och vägrade äta kött. Det viktigaste så här efteråt, som Dennis Lyxzén ser det, var att ställa sig lite vid sidan av och säga att ”Den här världen vi lever i är faktiskt inte okej”. De visade med sina handlingar att de både tyckte och var annorlunda.
– Men som vuxen människa känns det inte så intressant för mig längre. Straight edge är en ungdomskultur. Jag tror inte att det är en särskilt levande rörelse i dag, men arvet är det autonoma tänkandet som kom ur hela den tiden, ur 90-talets hardcorescen. Det handlade om veganism och djurrättskamp, men lika mycket om att göra det själv, DIY-rörelsen.
Hyllad av Metallica
Refused blev större och större, deras tredje skiva, The shape of punk to come ses i dag som ett mästerverk som hyllas av både Metallicamedlemmar och Rage Against the Machine-musiker. Den spelades in hösten 1997 och blev indirekt dödsstöten för bandet. Lovorden kom inte när skivan släpptes och publiken förstod den inte heller. Ett år senare, under en turné i USA som avbröts i förtid, skickade de ut ett pressmeddelande som fortfarande säger mycket om deras ilska och deras bångstyriga attityd.
”Vi kommer att fortsätta varje försök till att störta klassamhället, bränna muséer och strypa den stora lögn som vi kallar kultur. Vi kommer att med nya projekt och krafter göra allt som står i vår makt för att störta den kapitalistiska struktur som alienerar oss från varje instans av liv och levnad.” De skrev också: ”Vi kommer att kräva revolution här och nu, inte i en diffus framtid som alla reaktionära vänsterfundamentalister och reformister pratar om. Vi vill att varje dag och handling ska vara en manifestation av kärlek, glädje, förvirring och revolt.”
Så där drastisk var han i mycket då, Dennis Lyxzén. På sätt och vis handlade också kampen om att våga vägra lämna Umeå-trakten. Man måste faktiskt inte flytta till Stockholm för att hålla på med musik.
– Vi tog ställning ganska tidigt. Vi ville bevisa att man kan bygga sin egen scen, man kan göra sin egen kultur i de här små städerna. Det går att bo i en provinsiell stad och ändå vara ett aktivt band. Jättemånga från Luleå och Skellefteå och andra städer flyttade, men just i Umeå valde många att stanna.
Det ska finnas tillgång till bra kultur överallt. Inte bara i de stora städerna. Det mottot har han och hans vänner levt efter, flera olika lokala skivbolag har satsat på att ge ut musik från Umeå.
"Musiken är ännu viktigare nu"
I slutet av april 2000 satt Dennis Lyxzén i en trappa på konsertpalatset The Scala i London.
– Jag inser att jag inte kan bli normal, jag är bortom räddning, sa han.
Hans band (International) Noise Conspiracy var där för att spela på Swedish Midweeker, en promotionkväll för svenska artister som Weeping Willows och Bergman Rock (Bob hund på engelska).
Sedan dess har Refused återförenats, (International) Noise Conspiracy har lagt ner, soloprojektet The Lost Patrol utvecklades till The Lost Patrol Band som blev Invasionen som nu stavas INVSN.
I helgen släpper INVSN sin fjärde skiva, The Beautiful Stories. Inspelad i Grammofonstudion i Göteborg och mixad i Hansastudion i Berlin av Michael Ilbert. Under våren väntar en turné som inleds på Debaser Strand i Stockholm fredagen den 17 februari.
Ändå är mycket sig likt. Dennis Lyxzén som dock skalat bort mycket av sitt inre kontrollfreak, talar varmt om kollektivism. Politiken är fortfarande närvarande i allt han gör. Men mest av allt handlar det om kärleken till musiken och oviljan att göra något annat med sitt liv.
– Musiken är ännu viktigare nu. Ju äldre jag blir desto mer har jag positionerat mig i mitt utanförskap. Som ung finns det en acceptans för att vara rebell och lite konstig. Sedan inlemmas man i systemet och ger upp sina drömmar. Konsekvent har jag gått åt andra hållet. Musik är mer och mer min livlina.
Det händer att han som är den enda i bandet som lever på musicerandet, drabbas av det han kallar för normalitetskris, då han avundsjukt tittar på vänner och bekanta som har ”riktiga” åtta till fem-jobb och vardagsliv. Det går alltid över fort trots att han tjänar mindre pengar än de gör.
– Ekonomi är bara en distraktion. Jag hänger upp mitt liv på ett konstprojekt som aldrig tar slut. När jag spelar live då når jag min högsta potential, det är den bästa versionen av mig själv som människa. Det är enda gången jag känner mig riktigt trygg och säker. Det handlar inte om bekräftelse utan det är där jag känner mig hemma.
Dennis Lyxzén har precis kommit tillbaka till Sverige från en turné med Refused i Australien och Nya Zeeland och den här dagen har han tillbringat med två av sina bandkompisar Sara Almgren och Christina Karlsson och diverse journalister. Nu är de på väg hem till Umeå och vi ses i en vänthall på Stockholms central.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Vi turnerade jättemycket 2013 och 2014 och jag var i ett slags maniskt tillstånd och bestämde att vi skulle spela in en skiva tre månader senare. Då slutade två i bandet och vi tvingades omvärdera det mesta. Jag gick in väggen och kände mig helt förstörd.
Den annars så rastlöse Dennis Lyxzén kunde inte göra någonting på en månad. Alla försök till något kreativt slutade med att han somnade i soffan. Till slut tog INVSN en åtta månader lång paus för att sedan åka ut och spela igen. Då kom lusten tillbaka och de började om med skrivandet. Det gav en mörkare och hårdare skiva, om än med mindre gitarrmangel, än de låtar de hade skrivit alldeles före pausen.
– När jag tittar tillbaka på det jag har gjort blir det tydligt att jag aldrig har gjort två likadana skivor i rad. Det bottnar i nyfikenhet.
Han funderar vidare och säger att ingen viktig konst har gjorts utan att man har misslyckats från början. Han älskar det som för en utomstående verkar tärande och jobbigt. Att ge allt för en skivinspelning, att ”riva ut själen” och vara så sjukt stolt över låtarna och helheten för att sedan ett år senare rada upp saker som kunde ha gjorts bättre.
– Man är aldrig klar. Det handlar nog också om att jag och vi alltid har slagits lite ur underläge. Jag har aldrig varit du och hej med Svenne Banan. Det gör att jag aldrig blir bekväm. Det finns alltid ett motstånd.
För att ha flugit från andra sidan jorden ser Dennis Lyxzén väldigt pigg ut, ögonen lyser när han får prata om sitt band och sin musik.
– Jag skulle få panik om jag var Svenne Banan-kändis och så skulle jag göra något riktigt jobbigt. Steka alltihop på en gång. Det är bra att karva sig sin egen nisch där jag och vi kan verka ganska opåverkade av vad som händer i Stockholm och vad som är mainstream.
"Lite av en komplett idiot"
Innan Refused brakade samman för sista gången där på 90-talet var det viktigt för Dennis Lyxzén att vara bandledare, att positionera sig var nödvändigt. I INVSN är det inte så, hans bandkompisar flikar in att de inte skulle acceptera det, men han tycker också att han inte längre har det behovet.
– Refused var extremt mycket killar som skulle stå och tuppa sig. Det blir rätt tröttsamt efter ett tag. Jag är lugnare nu och det lugnet handlar om att man litar på dem man spelar med. Kommer jag med en dålig idé så säger folk till. Har jag en bra idé blir de glada och finns det en tilltro kan man vara lugnare.
Det första Refused gjorde när de skulle återförenas var att ha ett lååångt bandmöte och då bestämde sig Dennis Lyxzén för att ”sätta sig i baksätet” och lyssna. De andra fick själva diskutera och spekulera och nu är de ”det kommunikativa bandet” som ska snacka om allting. Det är inte längre viktigt att ha rätt hela tiden.
– Den Dennis som tuppade sig då var lite av en komplett idiot. Det finns några charmiga drag hos ens yngre jag, men jag var helt odräglig som människa i mitt utåtagerande vansinne. Jag kunde komma till en repetition och skrika: Jag skiter i er musik, den är bara ett verktyg för revolutionen. För att sedan gå ut ur rummet. Det är omöjligt att ha med en sådan människa att göra. Jag ville väl, men det var för mycket av allt. Jag kunde aldrig välja mina strider. Jag bråkade om allt. Men jag har bett många om ursäkt.
"Prata om något som spelar roll"
Dennis Lyxzén som beskrev sig som en realistisk revolutionär när vi sågs för sjutton år sedan och som kallar sig antikapitalist nu, menar att vi inte har en ekonomisk demokrati. Han efterlyser politiska idéer, allt som politiker säger ekar tomt i det politiska system han ser som helt korrupt. Han utgår fortfarande från en marxistisk analys när det kommer till att se på ekonomi. Det går igenom i allt han gör, allt han skriver.
– Det finns inte en textrad på INVSN:s skiva som inte genomsyras av våra politiska idéer. Med musik, konst och annan kultur kan man visa en annorlunda tanke. En annan idé om hur man kan vara som människa. Det är konstens uppgift i en värld som är så nattsvart som den är för tillfället. Får man en plattform där man får säga något, prata då om något som spelar någon roll!
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
