”Mitt favoritmotiv är hus som glömts bort”

Ria Roes Schwartz uppväxt gör att hon har starka minnen till hus och hur lätt de kan försvinna.

– Jag minns hur vi hastigt måste överge huset hemma och hur det sedan var borta när vi kom tillbaka.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Sedan dess känner jag hur gamla hus talar till mig och jag vill försöka föreviga dem innan det blir för sent, fortsätter hon.

Redan som 16-åring blev Ria Roes Schwartz antagen på konst­akademin i Haag. Hon fick specialtillstånd för att gå utbildningen vid så unga år och det var också i Holland hon träffade sin blivande svenska man och på så sätt hamnade i Sverige i början på 60-talet. Här har hon sedan dess varit verksam konstnär och undervisat i olje- och akvarellmålning.

”Föredrar akvarell”

– Jag föredrar akvarell eftersom det är ett så direkt och poetiskt utryck. Att måla med olja innebär att du kan ändra och göra om gång efter varannan, medan när det gäller akvarell så är det en direkt teknik som kräver noggranna förberedelser för att bli bra, säger Ria Roes Schwartz.

– Innan jag börjar måla tecknar jag motivet så att jag vet hur det känns i handen att avbilda. Om en akvarellmålning tar fyra timmar att förfärdiga så ägnar jag tre av de timmarna till att teckna motivet. När målandet sedan sätter igång går handen nästan som på autopilot, fortsätter hon.

Ria Roes Schwartz förklarar att hon alltid målar på plats och aldrig tar fotografier som hon sedan målar av i ateljén. Ett krav för att skapandet ska fungera är att hon får vara ensam med sitt målarstativ.

– Jag vill vara absolut själv så att ingenting stör mitt målande. Att jag gärna gör det i Lofoten beror på att ljuset där är så fantastiskt och att så många av husen där kommer att försvinna när det ska rivas, byggas om och satsas på parkeringsplatser och turism, säger Ria Roes Schwartz.

Och man får nog säga att hon lyckas förmedla både det magiska ljuset och känslan av hur de gamla husen liksom talar till betraktaren ända till Lindesberg. Det är som att verken vill säga: ”Kom hit och se oss. Snart kan det vara försent.”