Ett är att man kan stöta och blöta olika argument på ett konstruktivt sätt utan att meningsmotståndare misstänkliggörs. Men i Sverige har förmågan att diskutera svåra frågor på ett balanserat sätt i princip försvunnit. För inte helt länge sedan påstod moderatpolitikern Gunnar Hökmark på plattformen ”X” att Göran Greider ville att den ukrainska nationen ska ”krossas snabbt och obarmhärtigt” och att han förordade en ”fred som syftar till folkmord”, bara för att han ställt frågor om vapenleveranserna till Ukraina.
Ohederliga och oärliga påhopp mot människor som gör andra analyser än en själv, tystar röster som inte orkar utsätta sig för den typen av attacker, och innebär i förlängningen att svenska folket inte får en chans att reflektera över vägvalen i vare sig Natofrågan eller frågan om svenska vapenleveranser.
Låt oss vara tydliga.
Det finns inte en vettig människa som inte vill att Ukraina ska gå starka ur det vettlösa och regelvidriga krig som den ryska regimen startat och bär ansvaret för. Vår debatt måste börja drivas med den utgångspunkten. Alla analyser av krigets tänkbara scenarier görs utifrån omsorg om människor, miljö och framtiden för Ukraina, Europa och omvärlden – oavsett vilka slutsatser vi drar om den bästa vägen att gå.
Att anklaga meningsmotståndare för att gå Putins ärenden visar bara att man saknar argument och förmågan att se konfliktens komplexitet, trots att det finns mycket vi måste orka diskutera. Framför allt visar det på en historielöshet som förnekar en stor del av den erfarenhet som finns från krig och konflikter.
Löftena om en ”seger” bara vi skickar fram mer vapenmakt, såg vi även under krigen i Afghanistan och Irak. I bägge krigen gav Washington under många år sken av att det var värt att offra lite till och lite till, för ”snart” skulle man uppnå sina mål. Men världens starkaste supermakt lyckades aldrig vinna, inte ens över ett av världens fattigaste länder. Verkligheten var en helt annan och vi undanhölls ständigt viktig information och ett enormt antal människor miste livet utan att uppsatta mål uppnåddes.
Det är särskilt viktigt att påminna sig om när mantrat om mer vapen upprepas som vägen till en säker seger i Ukraina.
Det är därför inte orimligt att hävda att det skapar en falsk trygghet för det ukrainska folket
Är man uppriktig har man sedan länge förstått att Ukraina lider svåra nederlag på slagfälten. Om inte hade våra medier skrivit om framgångarna. Men det tog New York Times över tre månader att börja beskriva krigets förfärande verklighet. Nu kommer fler uppgifter som bekräftar detta och källor jag pratar med i Washington signalerar stora svårigheter i kriget. Samtidigt som de experter som bjuds in i svenska medier får det att låta som att det är ett obestridligt faktum att det går bra för Ukraina.
Det är också en vanlig återkommande mening att det inte är upp till oss att avgöra vad Ukraina ska göra. Ukrainarna ska välja själva.
Men Ukrainas val är i själva verket helt beroende av vilka vägval väst gör framöver och väst har också påverkat deras situation på flera sätt de senaste decennierna. Det är därför inte orimligt att hävda att det skapar en falsk trygghet för det ukrainska folket när USA och EU får det att låta som att det militära stödet är ändlöst, och man låter Ukraina göra sina olika ställningstaganden utifrån en sådan föreställning.
Men det är – vad vi än önskar oss – inte alls osannolikt att näste amerikanske president kommer att se till att stora delar av det militära stödet från Washington försvinner. Och att Ukraina därmed kommer att stå sig svagare i de förhandlingar som förr eller senare, också enligt amerikanska UD och Pentagon, till slut måste komma.
En färsk undersökning visar att en majoritet amerikaner inte vill fortsätta ge villkorslöst militärt stöd. Trycket är hårt på de republikanska kandidaterna, med Trump i spetsen, att ändra linjen. Tumultet i den amerikanska kongressen kring den sparkade talmannen Kevin McCarthy handlade till en inte obetydlig del om stödet för vapenbiståndet börjat vackla. Den nyvalde talmannen Mike Johnson har visat sig vara skeptisk till att villkorslöst fortsätta stödja Ukraina militärt.
Men ljuset bör inte riktas enbart mot republikanerna. Bland demokrater är det strax över 40 procent som inte vill se ett gränslöst stöd – utan diplomatiska ansträngningar.
Att inte beakta allt detta är inte att enträget stå upp för Ukraina
All rimlig analys måste också inbegripa frågan om hur länge Europa kommer anse sig har råd att lägga tiotals miljarder euro på krig om vår mest grundläggande välfärd försvagas, klimatnödläget slår till och våra demokratier sätts under än hårdare press.
Innan Donald Tusk återvaldes som Polens premiärminister hade landet stoppat vapenleveranserna till Ukraina, något som troligen ändras nu, men samtidigt förklarade Slovakiens nyvalde president, populisten Robert Fico att hans regering drar tillbaka allt militärt stöd till Ukraina
Även om man tycker att stödet borde vara ändlöst finns det inga garantier för att det kommer att fortsätta.
Att inte beakta allt detta är inte att enträget stå upp för Ukraina. Snarare ger vidlyftiga löften inte ukrainarna en ärlig chans att förstå sitt handlingsutrymme i förhållande till olika tänkbara risker. Önsketänkande och realpolitik är tyvärr olika saker men blandas hej vilt ihop i den svenska debatten.
Även om det vore så att Ukraina faktiskt väljer helt själva och man hävdar att det är självklart att väst ska ”vinna” över Ryssland så kräver det svar på en rad frågor. Det åligger var och en som intar en sådan hållning att tydligt definiera vad man menar med ”seger” och vad en seger får kosta. Och hur den rent militärt ska gå till med tanke på vad vi ser på slagfälten efter ett och ett halvt års krig och att våroffensiven inte gick som planerat.
Om man inte har några gränser för vad kriget får kosta i mänskligt lidande måste man erkänna det, men också – vilket är viktigt – vara beredd till egna personliga uppoffringar om kriget eskalerar utom kontroll. Något ständiga nya vapensystem givetvis ökar risken för.
Om vi menar allvar med att det här är ett krig som definierar hela mänskligheten och måste föras för att försvara allas frihet överallt, så måste vi rimligen också offra våra egna män och kvinnor i strid. Att sitta bakom tangentbordet och heja på när andra offrar sina döttrar och söner är enkelt.
Man måste också redovisa vilken strategi man har mer än bara fler vapen. Vad händer om det inte går som önskat och Ukrainas läge försämras? Man kan komma till olika slutsatser här, men ett problem är att inga sådana frågor någonsin behöver besvaras av dem som förordar villkorslöst militärt stöd.
Det innebär att förhandlingsläget försämrats för Ukraina och att risken är stor att lidandet för det ukrainska folket blir värre
Utifrån kunskapen om att det nästan är omöjligt att "vinna" moderna krig, framför allt mot en part som Ryssland, var vi några som redan för ett år sedan varnade för att utgångsläget för förhandlingar skulle försämras över tid. Inledningsvis visade väst, inte minst USA, med önskvärd tydlighet att man stod upp för Ukraina – och Kreml var helt klart tagna över hur dåligt kriget gick. Utifrån det menade bland annat jag att förhandlingsläget var gynnsamt. Risken var stor att det inte skulle bestå.
Nu ser vi istället ett Ryssland som är stärkt av att våroffensiven blivit ett fiasko och att USA kan dra tillbaka delar av sitt militära stöd. Det innebär att förhandlingsläget försämrats för Ukraina och att risken är stor att lidandet för det ukrainska folket blir värre. Kanske att landet riskerar att helt förstöras.
Vem tar ansvar för eventuellt missade tillfällen?
Att enbart svara med ytterligare militär utrustning som JAS och F-16 innebär inte med automatik en självklar framgång. Om den med tyngst vapen alltid vann, hade USA inte förlorat i Afghanistan. Nu strider man mot en av världens största militärmakter som dessutom vinner på att kriget drar ut på tiden. Putin ska självklart inte kunna diktera freden, men vad han sannolikt vill nu, är att se till att så lite som möjligt återstår av Ukraina när det här kriget väl avslutas.
Det bör väst inte ge honom.
En lång rad debattörer har även påstått att vi som beskriver USA:s roll i konfliktdynamiken, ägnar oss åt ”whataboutism” eller relativiserar ryska krigsbrott. Detta utan att någonsin behöva besvara vad de faktiskt menar eller hur det kan anses oviktigt att analysera olika mönster i den internationella konfliktdynamiken och hur stormakters agerande hänger samman. I varje modernt krig som USA varit involverat i har dessutom olika oegentligheter uppdagats i efterhand. Att tysta kritiska röster visar att man inte vill lära av historien och riskerar att bli kostsamt på sikt.
Vad dessa debattörer i praktiken menar är att man inte borde ha talat om ryska eller kinesiska krigsbrott under tiden USA invaderade och ockuperade Irak. Vad det innebär är samtidigt ett försök att hindra forskare att studera USA eller hur världens ledande supermakt på olika sätt påverkat olika konflikter runt om i världen. Det är sannerligen häpnadsväckande.
Sanningen om krigen är aldrig enkel och för att få slut på vansinnet vore det bäst om vi alla erkänner att frågorna är komplexa och tar samtalet därifrån.
