Dagens ETC träffar Linda Carlsson, känd under artistnamnet Miss Li, på en solig uteservering längs Norr Mälarstrand i centrala Stockholm. Den svarta mössan är långt neddragen över huvudet och de stora, runda solglasögonen med spegelglas döljer blicken från igenkänning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Du anar inte vilka procedurer jag går igenom för att slippa bli igenkänd, säger hon.
Dagens datum är den 2 maj.
– Jag kunde tyvärr inte demonstrera i går, eftersom jag satt på en buss hela dagen. Annars hade jag väldigt gärna velat vara i Falun för att stå upp mot nazisterna. Hela min familj och alla mina vänner från Borlänge var där, säger Linda Carlsson.
Under uppväxten i industristaden Borlänge var det helt självklart för henne att varje år delta i 1 maj-tåget.
– Mina föräldrar talade aldrig om vad de röstade på, men de deltog alltid i 1 maj-tågen och var väldigt samhällsengagerade. Vi samlade bland annat in kläder och leksaker till de flyktingar som kom till Dalarna. Det var aldrig något jag ifrågasatte, säger hon.
Fick nog av offentligheten
I dag bor Linda Carlsson tillsammans med sina två små hundar (maltesern Bosse och affenpinschern Kenta Gustafsson) i Bromma – en av Stockholms finare villaförorter.
– Vissa frågar hur jag kan bo i Bromma, men jag tänker att det behövs sådana som jag där. Alla områden skulle behöva vara lite mer uppblandade. I ärlighetens namn hade jag ju ingen aning om klassuppdelningen i Stockholm när jag flyttade dit.
Och även om hon känner sig som en udda fågel bland alla stekiga seglarjackor trivs hon bra i området.
– Jag kan verkligen sätta mig på ett kafé där och skriva en text, trots att miljön är ganska främmande för mig. När jag växte upp fick min mamma vända på varenda krona för att få tillvaron att gå ihop. Hon köpte väl nya kläder vart tionde år ungefär, säger Linda Carlsson.
Att Miss Li valde att lägga ner sin egen popkarriär för fyra år sedan och i stället satsa på att skriva låtar till andra artister handlade om att hon tröttnat på att befinna sig i offentligheten. Framför allt efter ”Så mycket bättre”, då tempot skruvades upp och blev allt mer hektiskt.
– Direkt efter ”Så mycket bättre” skrev jag två nya album och gav ut en samlingsskiva. Jag bara stressade ur mig saker. Det var så hektiskt att jag till slut grät varannan dag och skrattade varannan dag, säger Linda Carlsson och fortsätter:
– Jag blev så otroligt trött på mig själv under all uppståndelse. Under uppehållet blev jag mycket mer lycklig, eftersom allt fokus i mitt liv inte längre lades på mig själv. Jag kunde lägga alla mina nojor åt sidan. Lilla Bosse här skaffade jag för att jorda mig, vilket faktiskt har fungerat väldigt bra.
Skrev till Rihanna
Under pausen har Linda Carlsson skrivit låtar till andra artister. Hon har bland annat varit en vända till Los Angeles, där hon skrev en låt till Rihannas nya album.
– Låten kom tyvärr inte med på hennes album, men jag har hört att hon tyckte om den, så vi får väl se om den ges ut i något annat sammanhang. Jag har även skrivit låtar till några andra välkända artister, men det är inget jag kan avslöja än, säger hon.
Då Linda Carlsson kom hem till Sverige igen för drygt ett år sedan satte hon sig och skrev ”Bonfire”, den första singeln från det kommande Miss Li-albumet.
– Jag hade en sådan där typisk februari-depression. Ingenting var kul. Jag hade verkligen kört fast. Så ramlade jag ner för trappen och slog sönder framtänderna. Det var precis den käftsmäll jag behövde för att vakna upp ur min vinterdvala. Dagen efter kunde jag knappt prata, men skrev ändå ”Bonfire”, säger hon.
De två hitintills släppta singlarna från det kommande albumet, ”Bonfire” och ”Aqualung”, låter avsevärt mycket mer kommersiell pop än de stökiga, 60-talsinspirerade låtar som Miss Li slog igenom och blev folkkär med.
– Det handlar väl någonstans om att man vill utvecklas och testa nya saker. När jag först började lät jag ju som världens punkigaste fyllo. Jag kunde inte ens spela piano, men spelade ändå in de där skivorna på tre dagar. Sången på de tidiga låtarna är alltid från första tagningen, lite för att jag skulle kunna skylla på det sedan, säger Linda Carlsson.
En annan orsak till att de nya låtarna låter annorlunda tror hon har att göra med att hon inte är 23 år gammal längre.
– På den första skivan lät jag inte ens mixaren sätta reverb, han höll på att bli helt tokig på mig, haha. Jag ville att det skulle låta billigt och taffligt. Nu är jag mer öppen för den stora produktionen. Det får gärna låta lyxigt.
Från nervvrak till lyckorus
Men Miss Li har fortfarande kvar sitt allra första elpiano, ett Kawai.
– Ja, det var det billigaste elpiano jag kunde hitta, när jag först hade börjat skriva låtar. Det låter för jävla dåligt, tangenterna är trasiga och helt sönderslagna, nerblodade och det har spillts öl över det. Det har till och med varit slagsmål på det där pianot en gång under en konsert i Tyskland. Det är inte så populärt bland ljudtekniker, men jag gillar det och kommer att fortsätta använda det så länge det går.
Miss Li har ett ganska kraftfullt artistiskt uttryck. Skulle du säga att du är sådan som person också?
– När jag sitter så här, under en intervju-situation, kan jag vara väldigt kontrollerad. Men privat är jag antingen som ett nervvrak eller i ett lyckorus om vartannat var femte minut. Jag kan få sådana PMS-utbrott att jag slänger en ljusstake i väggen. Men jag är mycket hellre så, med skyhöga dalar och toppar, än ständigt sval. Jag tror dessutom att det är det drivet som har tagit mig dit där jag är i dag.
Du har sagt att bara för att du framstår som en glad och sprallig person under dina live-framträdanden så betyder inte det att du är en obekymrad och ångestfri person. Vill du utveckla?
– När jag först bestämde mig för att heta Miss Li så stod alla kvinnliga artister med en gitarr på magen och tittade ned på sina sneakers. Jag tyckte det var så otroligt tråkigt, så jag bestämde mig för att satsa på ett mer kraftfullt uttryck, att sminka på mig ett självförtroende innan jag gick upp på scen. Men det betyder inte att jag är en bekymmersfri själ för det, som inte har några tankar eller funderingar. Jag blir nästan behandlad som ett pucko bara för att jag är glad. Det är lite som att man måste vara allvarlig som artist för få respekt, vilket såklart är jättetrist.
