– Jag har väl skrivit vissa delar och sammansatt vissa. Det är ett textkollage som består av de olika skådespelarnas historier, Backa teaters historia men även verk av Dostojevskij och andra teatrar som har spelats här, berättar Mattias Andersson i en kort paus där delar av ensemblen får koreografi av Tove Sahlin.
Pjäsen har ingen vanlig storyline som förs från punkt A till punkt B utan är mer fragmentarisk och den röda tråden är i stället bilden av dem som står utanför, de marginaliserade, från 1978 och framåt.
– Startpunkten i pjäsen är Backa Teaters historia. Den startades av unga radikala människor 1978. Jag gick runt och tittade på alla gamla affischer här, hur bilden av utstötta såg ut på 70-talet. Så starten är där, i det lilla, sedan förs den vidare och ut i det samtida Europa.
”Väldigt mycket oss själva”
Skådespelarna Maria Hedborg och Ulf Dohlsten var med och grundade Backa Teater, och återvänder nu till föreställningen The Misfits.
– Vi är alla i ensemblen väldigt mycket oss själva, eller våra skådespelarjag, som inträder i olika situationer. Så det är inte vanliga roller vi tar oss an, säger Maria Hedborg.
Pjäsen börjar med att hon berättar om scenkonsten, politiken och annat 1978, och sedan fyller de 14 olika skådespelarna på succesivt med sina egna berättelser och på så vis flätas handlingen framåt i historien.
– I vissa fall är det personens historia rakt av, i vissa är det embryon från den egna historien som har använts och skruvats om, säger skådespelaren Gunilla Johansson.
Som exempel såg hon Maria Hedborg och Ulf Dohlsten spela pjäsen ”Sprit” på Backa teater som liten. När hon själv hamnade på teatern en rad år senare spelade hon själv en roll i just ”Sprit”. Allt det där vävs samman i The Misfits.
De är överens om att alla nog har känt sig som den missanpassade någon gång, även om man inte lever ett liv i utanförskap.
– När jag gick på scenskolan så castades alla, alltså i princip hela skolan, utom jag till en tv-serie. Jag hade fel kropp och hud. ”Det var inte så många som såg ut som du på den tiden”, sade de till mig. Då kände jag mig enormt mycket som en misfit, berättar skådespelaren Ramtin Parvaneh.
Mattias Andersson menar att pjäsen inte är någon slags avbockning av olika typer av missanpassade under historiens gång.
– Den är mer associativ och ställer frågan ”vem är egentligen den missanpassade?”. Det är en väldigt koreografisk pjäs och det är oerhört mycket musik, ljud och scenografi, förklarar han.
– Vi arbetar väldigt mycket med rummet, med kroppar och med bilder, säger Gunilla Johansson.
Ska fungera utan språk
The Misfits har urpremiär 9 april. Förutom att spelas för gymnasieelever dagtid och ”vanlig” publik kvällstid så kommer den även att turnera i Europa. Den är med i det europeiska samarbetet Prospero som stöttar och lyfter fram kulturella och konstnärliga teaterprojekt.
– Jag pitchade en del idéer för dem, och det här projektet var det de föll mest för, säger Mattias Andersson.
Men det blir inte till att repetera om pjäsen på engelska för ensemblen.
– Nej, då kör vi med textmaskin. Som subtitles på en film. Men det är mycket i den här pjäsen som ska fungera även utan språket, säger Mattias Andersson.
