Gérard Biard ler nöjt när han uttalar de blasfemiska, italienska svordomarna. 

– Troende är de som hädar mest. Jag är halvitalienare och i Italien är folk i allmänhet, ska vi säga rimligt katolska, och blasfemin är inbyggt i språket.

Det är likadant i spanskan. ”Me cago en Dios”, säger de till exempel. Alltså bokstavligen: ”Jag bajsar på Gud” eller ”jag skiter i Gud”. 

Han nickar ivrigt och vi tar flera exempel ur det spanska respektive italienska språket. Det är kanske den mest uppsluppna stunden under intervjun.

 – Det är för att länder som Italien och Spanien har erfarenhet av religiösa institutioners förtryck. Att häda blir ett slags frigörelse och naturliga kraftuttryck. Och det är en demokratisk rättighet, ett samhälle som inte tillåter blasfemi, visar prov på totalitarism, säger han. 

Charlie Hebdos chefredaktör Gérard Biard sitter i ett mötesrum på en hemlig adress mitt i Paris. Det står en beväpnad polis vid rummets dörr och en annan vid ytterdörren. Dödshotet vilar tungt över honom. 

Han rycker uppgivet på axlarna. 

– Ja, och det gjorde det redan innan bröderna Kouachis attentat för tio år sedan. Och så kommer det att vara resten av mitt liv. Det går aldrig att slappna av, se bara hur det gick för Salman Rushdie. 

Salman Rushdie knivhöggs i magen, bröstet och ansiktet framför hundratals vittnen i i New York över 30 år efter att Irans dåvarande högsta ledare Khomeini uttalade en fatwa mot honom för att ha skrivit romanen ”Satansverserna”.

– Å andra sidan går det inte heller att leva och arbeta i en bunker, säger Gérard Biard. 

Han beklagar sig lite över att det är kallt ute och skojar om att det måste vara ljummet för mig som kommer från Sverige. Jag tänker att han ser ut som en typisk Parisherre. Pigga ögon bakom runda glasögon, elegant klädd i tweed och en hatt som han lagt på stolen bredvid. Lite som en seriefigur – eller en karikatyr. 

Men han kan inte flanera eller sitta och diskutera politik på en uteservering till ett brasserie som alla andra karaktäristiska Parisherrar. Dödshoten kommer regelbundet och i synnerhet kring årsdagarna.

 – Det är konstant, numera kommer det mest via sociala medier och allra mest på Twitter. Jag anmäler ständigt.

 ”Laïcité utan adjektiv”, står det i den lilla bion under karikatyren som pryder hans ledarkolumn i satirtidningen som han är chefredaktör för, Charlie Hebdo. Ändå begår jag misstaget att genast lägga ett adjektiv till ordet: Den ”franska laïcitéten” säger jag – eftersom idén, eller i alla fall tolkningen av den i Frankrike, ofta är svår att förmedla till svenska läsare. 

Att kalla det ”fransk sekularism” blir missvisande. ”Konfessionslöshet” är en bättre översättning – den franska republiken är konfessionslös. Men inte heller det känns tillräckligt precist. Gérard Biard slår genast ned på att jag kallar idén fransk.

 – Det är inte fransk laïcité, det är laïcité kort och gott. Det är samma koncept världen över. Men det är inte alls samma sak som det amerikanerna kallar ”secularism”, det är något helt annat, säger han. 

Jag har sett honom intervjuas på amerikanska nyhetskanaler och då har de dubbat honom så att han säger ”secularism” i stället för ”laïcité”. Och det stör honom. Vi ska komma tillbaka till vad som skiljer laïcité från sekularismen men först vill jag ställa några banala frågor. 

– Banala frågor är mina favoriter! 

Hur mår du? 

– Jo tack, jag mår bra trots allt. Jag lever. 

Morden på Charlie Hebdos redaktion för exakt tio år sedan skakade en hel värld men för Gérard Biard handlade det om vänner och kollegor. Hade det inte varit för att han var i London den dagen hade han som vanligt varit på plats på redaktionen och förmodligen skjutits även han.

Terrorattentatet, morden på hans kollegor, blev symboliskt – långt bortom vad som för honom var vänner av kött och blod, människor som mördades kallblodigt för något till synes så banalt som att rita teckningar.

På bordet mellan oss ligger en bok som Gérard Biard och hans kollega, tecknaren och överlevaren Riss har redaktörat: ”Charlie, liberté. Le journal de leur vie”. Den samlar de mördade kollegornas verk vilket innebär att den går tillbaka ända till 70-talet. Det är inte bara teckningar utan även texter där det drivs med påvar, profeter och politiker av alla sorter – särskilt med extremhögern. 

Varje död tecknare har sin avdelning. 

Informationen kom sporadiskt. Det kom sms, telefonen började ringa redan när man inte visste allt, bara att det var en attack

– Vi gjorde den här boken inte bara för att minnas dem, vilket naturligtvis är en anledning, men också för att visa upp deras verk, det mångfacetterade. 

Han ser ledsen ut när han nämner deras namn: Charb, Cabu, Wolinski, Elsa, Bernard, Honoré, Tignous…

Om vi går tillbaka till dagen den sjunde januari 2015 och dagarna efter, hur vill du beskriva det? Du var i London, vet jag. 

Det är som att en skugga faller över Gérard Biard och han drar efter andan. 

– Jag var i London, ja, och informationen kom sporadiskt. Det kom sms, telefonen började ringa redan när man inte visste allt, bara att det var en attack. I början var det vänner och familj som ringde men snart började även pressen ringa. Jag tog mig snabbt tillbaka till Paris. 

Vi var i chock och svår sorg men vi lyckades få ut nästa nummer och det har burit oss vidare

Han pausar mellan varje uttalad mening och hoppar över det mest smärtsamma, det brutala våldet. Sen ser han hård och bestämd ut. 

– Terroristerna, bröderna Kouachi, skrek ”Vi har dödat Charlie” och det viktigaste för oss då var att visa att det hade de inte alls gjort. De hade dödat viktiga personer för Charlie Hebdo, journalister och tecknare, men de hade banne mig inte dödat Charlie. Det var ett extremt svårt arbete, vi var i chock och svår sorg men vi lyckades få ut nästa nummer och det har burit oss vidare, säger han. 

Tio år senare fortsätter Charlie Hebdo att satiriskt kommentera samtiden varje vecka. Eller ”provocera” som kritikerna skulle säga. Och kritikerna är många, inte bara bland de fanatiskt religiösa.

”Laïcitéten” är en skärningspunkt. Biard försvarar en ”yttrandefrihet utan men” samtidigt som det faktiskt läggs till ett ”men” till den konfessionslösa yttrandefriheten. 

Vissa idéer är mer skyddsvärda än andra. Den islamiska republiken av Irans idéer är till exempel inte skyddsvärda på samma vis som den konfessionslösa demokratin, för att ta ett exempel Gérard Biard upprepar.

Vi på Charlie Hebdo är och förblir vad vi var. Vänster, ja, men inte vilken vänster som helst

Jag vill reda ut två saker för den svenska läsaren. För tio år sedan hävdade i princip alla svenskar att de var Charlie, ”Je suis Charlie”, sa de. Allt ifrån den yttersta vänstern till extremhögern. Men Charlie Hebdo är en tidning med vänsterprofil, eller hur? 

– Det där problemet har vi i Frankrike också. Det passar många olika politiska agendor att säga ”Je suis Charlie” och använda attacken mot oss i egna syften. Men vi på Charlie Hebdo är och förblir vad vi var. Vänster, ja, men inte vilken vänster som helst. Den reaktionära, extremhögern avskyr oss i grunden och det är naturligtvis ömsesidigt. De är våra motståndare. Men det finns en vänster som är det med.

Det leder mig in på den andra punkten; ”laïcité” och det som vissa delar av vänstern vänder sig emot. Man menar att Charlie Hebdo publicerar rasistiska nidbilder och islamofobi. Många anser att ni delar extremhögerns intoleranta värderingar?

Det här är viktigt för Gérard Biard, och han väger sina ord. 

– Vi hävdar inte rätten att kränka muslimer. Det är inte de troende människorna vi ger oss på. Religion består av tre delar, det institutionella, det sociala och så tron, som tillhör det intima. Det handlar inte ens om att driva med Muhammed, det vill säga den historiska personen Muhammed, utan vad han symboliserar. Det handlar om rätten att kränka eller driva med Gud, för att Gud är en idé precis som många andra. Att hävda att en idé är okränkbar är antidemokratiskt. La Laïcité rymmer också friheten att vara ateist och uttrycka det.

Han menar att ateismen är inte accepterad i USA:s sekularism där politik och religion dessutom blandas – vilket inte är möjligt i laïcitén. Om upplysningen och demokratin ska skyddas, kan man inte tolerera att religionen tar sig politiska friheter, menar han.

Gérard Biard säger att det inte bara handlar om lagen om La Laïcité från 1905 och vikten av att separera kyrkan från staten utan om 1881 års banbrytande lag om pressfrihet. Den fastslog att ”censur är förbjuden” och satte viktiga rättsliga ramar för yttrandefriheten i Frankrike. 

Lagen gav större skydd för journalister och individer som uttryckte sina åsikter, samtidigt som den också införde straff för de som begick förtal eller förolämpade offentliga myndigheter eller religiösa institutioner. Det sistnämnda modifierades sedan.

 – Vi talar om universalismen och dess värde. Låt oss ta exemplet slöjan. I Iran till exempel är slöjan ett politiskt krav för alla kvinnor, inte bara muslimer. Du kan dödas om du inte bär den. Och slöjan används ofta som ett uttryck för reaktionära idéer även i fria samhällen. Den är ett politiskt uttryck.

Stora delar av fransk vänster idkar en kulturell relativism som är oanständig och farlig

Många skulle kalla det yttrandefrihet.

– Ja, men det finns gränser för uttryck och traditioner. Ta till exempel kvinnlig omskärelse. Där är vi alla överens om att det ska vara olagligt. Jag menar inte att slöjan ska vara olaglig överallt, men vår franska, konfessionslösa skola till exempel visar på en annan väg. Flickor som går i fransk skola förstår att de har ett val och inte brinner i helvetet bara för att de inte bär slöja. Det är viktigt. Slöjan är en identitär symbol.

Gérard Biard ser ett ögonblick trött ut men sträcker på sig för att fortsätta försöka reda ut idén om den universella konfessionslösheten.

– Det var extrema, religiösa idéer som ledde till att brödern Kouachi kände sig berättigade till sitt våld. Dessa idéer är inte något vi kan tolerera om vi vill leva i ett upplyst, tolerant samhälle och de måste identifieras långt innan de kliver in på en redaktion med automatvapen. Stora delar av fransk vänster idkar en kulturell relativism som är oanständig och farlig.

Han påpekar att Charlie Hebdo driver med alla religiösa sekterister.

– Det började med katolikerna och det ska du veta, de har inte gett upp, det finns starka identitära krafter inom kyrkan som vill ha politisk makt och tysta. Och inom judendomen. Vi belyser och driver med alla dessa… ideologier, och det är vår demokratiska rättighet. 

Jag är säker på att mina vänner och kollegor hade varit vid liv idag om fler hade publicerat de där teckningarna

De har anklagats av franska, religiösa samfund för såväl islamofobi som antisemitism. Många menar att man inte bör såra troende.

– Folk känner alla möjliga känslor och det är okej. Jag blir chockad dagligen av allt möjligt. Om jag inte håller med dig säger jag det, kallar dig i värsta fall idiot. Du kan kalla mig detsamma. Men jag slår inte folk på käften – eller mördar dem.

Charlie Hebdo hotades i många år före attacken för att ni publicerade Muhammedteckningar från danska Jyllands-Posten. Ni var ganska ensamma om det i Frankrike. Tror du att ni hade skyddats av att andra medier också gjort det?

 – Du vet att vi publicerade de där teckningarna i solidaritet med en kollega på en annan tidning som fick sparken av den egyptiska ägaren efter att ha publicerat dem, va? Det var relevant nyhetsmässigt och att han kickades borde ha gjort det ännu mer relevant för fransk press. 

Gérard Biard tystnar en stund. 

– Ja. Jag är säker på att mina vänner och kollegor hade varit vid liv idag om fler hade publicerat de där teckningarna.