Men han håller inte med om att hans film skulle vara mer politisk än andras.
Snackisen på filmfestivalen i Cannes i våras var att filmen, ”The old oak”, är Loach och manusförfattaren Paul Lavertys sista film tillsammans. Ken Loach ser liten och skör ut men är pigg i tanken. Hans blick gnistrar av ilska när en journalist tar upp hans politiska agitation under presskonferensen.
– Min ambition är att skildra en verklighet som ofta glöms bort eller som många inte vill låtsas om. Men är det politik? Jag menar, finns det något mer politiskt än stora amerikanska blockbusters om hur USA räddar världen? Det är inte sällan ren propaganda, säger Ken Loach bitskt.
När han inte ilsknar till och sätter reportrar på plats med en uppenbar övertygelse i vad han säger, har han en varm blick och ett närmast försynt leende. Loach känns prestigelös på ett sätt som får mig att under presskonferensen glömma bort det formella tilltalet. Jag kallar honom ”Ken” i stället för ”Mister Loach”. Efter presskonferensen träffas vi för en intervju.
Jag är ledsen att jag kallade dig och Mister Laverty för ”Ken” och ”Paul”, mina kollegor bannade mig efteråt. Störde det dig?
– Haha, nej det gjorde det verkligen inte. Om du känner mig vet du att jag gillar med direkta tilltal och avsaknad av hierarkier. Många av dina artiga kollegor kommer med oförskämda kommentarer om medmänniskor de menar att jag exploaterar i mina filmer. Det stör jag mig på. Kalla mig Ken om du vill. Det är för övrigt något jag gillar med Skandinavien, den där icke-formella hållningen bygger på tanken att ingen står över någon annan, säger Ken Loach.
Jag hörde ditt svar på huruvida dina filmer är politiska, kan du utveckla?
Ken Loach ser irriterad ut av att påminnas om frågan som han säger att han har fått under hela sin karriär.
– Det är ju självklart att mina filmer är politiska, det jag ifrågasätter är att de skulle vara mer politiska än andra. Hollywood är en enda stor politisk propagandamaskin som handlar om att sälja in idén om att kapitalismen och USA är vad som gör världen till en bättre plats.
Han menar att det är propaganda och dessutom en ”våldsam lögn” medan han själv åtminstone gör anspråk på sanningen.
– Det handlar om att undvika förljugenhet och eftersöka sanningen. Men också att inte berätta samma berättelse om och om igen. Jag vill berätta historien om människor vi vanligtvis inte ser på vita duken eller röda mattan, säger Ken Loach.
I ”The old oak”, som hade premiär på filmfestivalen i Cannes och som nu visas på Stockholms filmfestival, får vi möta en grupp syriska flyktingar som kommer till en fattig arbetarstad i Nordvästra England. En historia om svaga grupper som ställs mot varandra, om rasism och hat, men också en historia om solidaritet.
Berätta om filmen och varför du och Mr Laverty… Paul… valde att skildra dem.
– Jag hoppas att publiken ska uppskatta mötet med de här grupperna och se dem som just människor. Det här är en historia om utsatthet och en ilska som extremhögern ... eller ja, varför hyckla: det är svårt att skilja på höger och extremhöger. Jag menar högern kort och gott. Högern utnyttjar de här känslorna på ett fullständigt oacceptabelt vis som krossar människor.
Han menar att filmen i grunden handlar om vilken sida av oss själva vi ska tillåta vinna - fientlighet eller vänskap. Vi är kapabla till bägge två, men har ett val.
Vissa ser den här filmen som den sista i en trilogi, med ”Jag, Daniel Blake” och ”Sorry we missed you.” Att du skildrar politiska åtstramningar som drabbar arbetarklassen och invandrarfrågan ur det perspektivet.
– Det är historier om extrem fattigdom och desperation. Om de små orterna där gruvorna stängdes ner av miljöskäl och andra skäl, och där fackförbunden krossades. Våra politiker och även journalister lämnade dessa människor att ruttna. Den historien ville vi berätta. Sedan hörde Paul talas om syriernas ankomst och vi mötte dem, vi gjorde hundratals djupintervjuer.
Loach menar att det i kärnan av en enkel berättelse som The Old Oak eller de andra filmerna finns en stor sanning som sällan berättas.
– Antingen skildras inte arbetarklassen eller migranterna alls. Eller så förskönas, romantiseras de eller framställs som onda stereotyper. Jag avskyr den där hemska Hollywood-logiken om de onda och de goda människorna.
