På sprudlande göteborgska berättar hon om hur debutromanen påbörjades för 11 år sedan och sedan svällde ut till ett nästan omöjligt projekt – en fängslande koloss om nästan 700 sidor, som bland annat vill göra för Göteborg vad Hjalmar Söderberg gjort för Stockholm: ett litterärt monument.

– Jag har verkligen slitit som fan i hela mitt vuxna liv med den här boken, konstaterar Lydia Sandgren.
 

Ändå låter hon inte det minsta ångestriden kring författandet. En skarp kontrast till den kroniskt skrivkrampande huvudpersonen i hennes roman, som ständigt väntar på inspiration. Lydia Sandgrens arbetsmetod verkar fungera precis tvärtom: Hon gör. Skriver dagligen, oftast ett par timmar på morgonen. Istället för att träffa vänner och att dricka öl har hon satt skrivandet först.
– Jag har valt bort så ofantligt mycket för att kunna göra detta. Jag har inte ens internet hemma, och kollar inte på film eller tv-serier, säger hon.

En foliehatt?

– Haha, ja, men det är på riktigt lite foliehattsvarning på mig. Och det har varit många ljuvliga sommarkvällar där jag fått säga ”jag ska skriva imorn, det blir inget krogen för mig”.

Men den som här fortfarande misstänker att hon angrips av inre ångestpiskor verkar ha fel. Snarare handlar det om en genuin entusiasm.

– Jag är väldigt nyfiken på det jag inte begriper. Det finns starkt i både mitt skrivande och i mitt kliniska arbete. Jag träffar en person, jag vet inte vem den är, och så försöker jag sätta mig in i den personens livsvärld. Den uppgiften ligger nära att skriva och hitta på. Jag vet inte vad jag vill skriva när jag börjar. Det är ett slags upptäcksfärd och utforskande som tar ens fantasi, medkänsla och ens förmåga att tänka sig in i en annan människas perspektiv i anspråk, säger hon.

”Nietzsche, vem är han?”

I romanen närmar sig den framgångsrika förläggaren Martin Berg sin 50-årsdag och befinner sig mitt i en omtumlande livskris. Drömmen om att skriva den stora generationsromanen känns alltmer avlägsen. Dessutom har Martin Bergs bästa vän, den excentriske och kultförklarade konstnären Gustav Becker, blivit helt omöjlig att få tag på.

Och så är det Cecilia Berg, den geniala forskaren, makan och mamman. Hon som för 15 år sedan vandrade ut från lägenheten för att aldrig komma tillbaka. Som efterlämnade ett handskrivet brev och två små barn. Vad fick henne att lämna sin familj? Av en slump kastas den nu vuxna dottern Rakel in i sökandet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Med ett böljande språk och hoppande kronologi bjuder Lydia Sandgren i ”Samlade verk” in till en finkulturell värld späckad av avundsvärda hjärnor och referenser till filosofi, konst och litteratur. Själv kommer författaren förvånande nog från en helt annan klass än den hon skildrar.

Lydia Sandgren är uppväxt i den lilla orten Hyssna i Marks kommun i Västergötland som hon själv beskriver som ”en bondhåla” med åkrar och jordbruk, där sporten är stark och alla känner alla.

– Min uppväxt är lite ovanlig. Mina föräldrar har gått gymnasiet. Farsan drev en ventilationsfirma och mamma var hemma med oss sju barn. Men många i min släkt är akademiker: läkare, psykologer, säger hon.

I din podd ”Har du inte läst den?” pratar du om ditt bildningskomplex. Vad grundar det sig i?

– Antagligen att jag inte riktigt hade det där hemifrån. Jag läste alltid mycket, det fanns en lust till lärande och bildning. Men det var inte mina föräldrars värld, och jag hade liksom ingen som kunde introducera mig. Humaniorans värld var jag tvungen att erövra på egen väg i tonåren. ”Nietzsche, vem är han?” säger hon.

Som att läsa Harry Potter

”Samlade verk” kom i våras och fick genast lyrisk kritik. ”Sensationell”, ”djup”, ”berörande och samtidigt underhållande” var några av kritikernas omdömen. Tre månader senare verkar boken nu ha blivit en av årets givna semesterböcker. I sociala medier syns läsare uppslukade av den klargula tegelstenen.

– Min yngsta syster är 18 år och sa att det kändes som när hon läste Harry Potter i tredje klass, berättar en stolt Lydia Sandgren. Finare beröm går knappast att få från en tonåring.

Du ger dig i kast med en 700-sidig generationsroman - som debutbok. Var kommer ditt självförtroende ifrån?

– Haha, det har jag faktiskt också undrat! När jag lärde mig läsa var det omedelbar kärlek. Och jag har skrivit i hela mitt liv. Det var självklart att jag skulle skriva och dela med mig till världen. Varför jag är funtad på det sättet vet jag inte, uppmuntran hemifrån kanske? Ingen i min närhet blev förvånad när ”Samlade verk” blev antagen till Bonniers. ”Jaja, du har ju suttit och skrivit på det här hur länge som helst”.

Ett inåtvänt ältande

Vi pratar om romanens Martin Berg, vars livslögn består i att han ”egentligen” är nästa stora författare. Lydia Sandgren tycker att man måste ha överseende med hans pretentiösa ungdomsjag, det som drömde om att skriva en variant av Ulf Lundells ”Jack” - fast bättre.

– Du skulle sett mig när jag var 18, herregud! Jag läste igenom mina gamla dagböcker nyligen och tänkte att jag måste bränna dem.

Var du patetisk?

– Ja, för man är ju det i den åldern. Jag var famlande och var vilsen, ville vara svår och filosofisk och uttala mig om livets stora frågor fast jag inte hade en jävla aning, haha. Det var ett otroligt inåtvänt ältande. Det hade blivit bättre om jag bara hade skrivit om fiken jag satt på och människorna jag pratade med.

Vad kommer ditt starka driv att skriva ifrån? Som gör dig villig att offra så mycket annat?

– Det handlar dels om det är så himla roligt, och för att jag har fattat det som Martin i boken inte riktigt har fattat: Ska man göra något så får man göra det ordentligt. Det kräver arbetstimmar där man gör något faktiskt, man kan inte bara gå och planera och tänka och drömma, utan man behöver slita vid skrivbordet. Det har jag med mig från mina föräldrar som är två hårt arbetande människor. Jag har en arbetsmoral som är väldigt hög.

Grattis. Kul för dig!

– Hahaha, ja men arbetsmoral kan man skaffa sig. Men om man inte är intresserad av processen utan bara av resultatet, då är det här helt fel business. Jag är också uppfostrad med att det här med att gå och vänta på inspiration, det har man inget för. Det handlar om att göra, att arbeta. Men det har krävt mycket övning.

Lydia Sandgren om...

… sina ämnesval:

– Jag skriver mycket om sånt som jag inte själv har någon direkt erfarenhet av: Att vara man, att vara medelålders, att ha barn, att ha en mamma som försvinner, att vara alkoholist.

…..vad psykologyrket bidragit med till hennes skrivande:

– Det är klart att det gör något med mig att ständigt samtala med människor om livets villkor och hur det är att vara människa. Men det ägnar jag mig åt när jag läser litteratur också. Så det är svårt att veta vad jag har lärt mig av vad. 

… löpning

– Jag är maratonskrivare, men inte maratonlöpare. För mig räcker en halvmil.

… sitt självförtroende:

– ”Men inte ska väl jag, det här är väl bara piss”, det är jag väldigt tacksam över att ha förskonats ifrån. Det kan ha att göra med att jag gick i en musikklass högstadiet och rock/pop-linje på gymnasiet i Mölndal där det rådde en sån jävla ”gör det själv”-anda. Det var lite punkigt, ”det är klart att du ska testa, häng på dig en gitarr, de gör la' inget om det inte blir perfekt”.