Min yttrandefrihet – ditt barbari!

 I Kjaersgårds föreställningsvärld är hånfullheter mot muslimers allra mest heliga symboler den högsta och mest ärofyllda formen av yttrandefrihet. Att bränna danska flaggan däremot, är ett fruktansvärt barbariskt övergrepp som bör förbjudas. 

Just så är alltför ofta diskussionen om yttrandefriheten: selektiv. Min yttrandefrihet – ditt barbari! 

 Detta tänker jag på när jag följer debatten om en annan figur på den yttersta högerkanten, nämligen Rasmus Paludan och hans koranbränningar. Parallellt läser jag också Sakine Madons nyutkomna bok om yttrandefrihet, Inget är heligt (Fri tanke, 2022). 

 Jag beundrar Sakine Madon. I många år har jag följt hennes opinionsbildning om värdet av friheten, och att den måste tillkomma alla, också dem, kanske särskilt dem, som av egen vilja, kraft och mod – och garanterat med mycket vånda och skräck - lyckats bryta sig loss från patriarkala och förtryckande (familje-) strukturer. Hennes opinionsbildning har alltid präglats av ett konsekvent försvar för yttrande­friheten som en allmän princip, i kontrast till de många självutnämnda yttrandefrihetens försvarare för vilka frihetens försvar mest verkar fungera som en förevändning att få attackera invandrare. 

I ”Inget är heligt” tecknar Madon yttrandefrihetens historia och beskriver flera av de gångna årens animerade yttrandefrihetsdebatter: det obefintliga stödet för Lars Vilks, Laila Freivalds skamliga nedstängning av Sverige­demokraternas hemsida, tendensen till utstötning av obekväma röster, ett kommande förbud mot rasistisk organisering och en del annat. 

Boken är förstås inte utan invändningar. En omfångsrik och överdrivet affekterad utvikning om identitetspolitikens fördärvlighet tar mycket utrymme. Samtidigt kan en och annan blind fläck skönjas, till exempel då Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson otvetydigt beskrivs som en frihetshjälte när förhistorien till förtalsmålet är att hon som Göteborgs tyngsta makthavare försökt hindra kultur och fria meningsutbyten. 

Men jag gillar Sakine Madons princip­fasthet – den behövs. Särskilt nu, när Paludans vämjeliga manifestationer får sverigedemokrater att jubla och många av oss andra att förfasas. 

Samtidigt gäller det att hålla huvudet kallt och försvara en princip samtidigt som aktionens själva innehåll kan och bör fördömas. Yttrandefriheten tillkommer även Paludan, och han ska tillåtas utföra sina manifestationer. Ansvaret för våldet som följer i hans spår är våldsverkarnas, ingen annans. Så långt inga problem, men sedan blir det knivigare. 

I våra demokratiska rättigheter ligger att var och en får bilda opinion på allmän plats. De idéer om att extremisten ska bussas i väg till en enslig åker, är en demokratisk återvändsgränd. Det handlar om allas lika rätt att finnas i det offentliga rummet, utan att det innehåll man vill föra till torgs ska behöva underkastas statlig granskning. 

Högern är i detta avseende inget föredöme. Inför förra valet gjorde Ebba Busch stort nummer av att föreslå förbud mot muslimska böne­utrop. I stället för att tillämpa likabehandling och låta utropen begränsas av sedvanliga regler om buller och miljö försökte hon sig på den ena långsökta piruetten efter den andra, lika juridiskt hopplösa som demokratiskt stötande. Syftet var att ge sig på just muslimers yttrandefrihet. 

Politiker ska hålla sig för god att bestämma vilka trossatser som ska godkännas. Det gäller förstås även för politiska yttringar – det vore lika demokratiskt anstötligt om jag rusade till lagstiftaren och krävde förbud mot kristdemokratiska torgmöten på grund av partiets dubiösa inställning till abort eller dess kollaboration med främlingsfientligheten. 

Men det är heller inte rimligt att extrema budskap tvunget måste föras fram där de gör som mest skada. Här har polisen en del att lära, de har flera gånger gjort bort sig genom att låta nazister marschera i direkt anslutning till sina tilltänkta offer, främst judar och hbtqi-personer, i Almedalen liksom i Göteborg. Det är förstås rena rama galenskapen och innebär en enorm frihetsinskränkning för dessa människor, som helt rationellt anser sig behöva fly fältet.  

Nu verkar dock polisen ha ryckt upp sig – under Järvaveckan senast kunde Paludan manifestera i områdets relativa närhet, och själva performance-akten tycks ha blivit en stillsam historia där Paludan mest framstod som en ensam, sorglig figur, utan uppmärksamhet och reducerad till den byfåne han ändå är. Helt nöjda kan vi dock inte vara, det rapporteras om att unga som skulle ha sprungit Järvaveckans stafett avstod från detta på grund av hatpredikantens närvaro. Så länge inte alla människor, och då särskilt barn, kan känna sig trygga i det offentliga rummet har vi inte lyckats. 

Målsättningen måste vara klar: offentligheten ska kunna vara en brokig mylla av olika perspektiv, yttringar och åsikter. Därför behövs liberaler som Sakine Madon. Extremisters yttrandefrihet måste försvaras av fler än sverigedemokrater och civilingenjörer anslutna till Medborgerlig samling på internet. Madons bok borde läsas av många, och även sättas i händerna på Annie Lööf och Anders Lindberg, som faktiskt svävat en aning på målet angående hatpredikantens yttrandefrihet. Våldet i provaktionens kölvatten får inte vara en anledning till att yttrandefriheten begränsas. Det vore att abdikera.

Men innan man helt berusar sig på de liberala högtidstalens ideal bör ytterligare en sak hållas i minnet. Ju mer engagemang för dårarnas yttrandefrihet, desto större ansvar att också diskutera det politiska innehåll som förmedlas genom den. Annars blir det lätt att man kryper bakom formen och gömmer sig för innehållet. Man ska ju vara ”samtalsaktivist” och ”ta debatten”, har vi fått lära under senare år. Då är det rimligt att de främsta tillskyndarna av extremisters yttrandefrihet orkar opponera sig mot den hatpropaganda vars existensberättigande de kämpar för. Samtidigt som yttrandefriheten ska vara vid och generell är det angeläget att också se hur samhällsdebattens mittpunkt kan förskjutas, hur gränsen för det acceptabla kan förändras. 

Demokrati och yttrandefrihet är inte enkelt, det har den senaste tidens cirkus kring Paludan visat. Därför är det välkommet att var och en med Madons bok kan skaffa en orientering i våra grundläggande rättigheters natur. Förhoppningsvis kan det bidra till att mobilisera försvaret för allas yttrandefrihet, inte bara för de starka, och inte bara för ens kompisar. 

När fotbolls-VM nu igen närmar sig har jag ånyo på radion. Denna gång slipper jag höra Pia Kjaersgård. Men VM spelas denna gång inte i Tyskland, utan i Qatar, inte precis en demokratisk bastion. Med eller utan Pia Kjaersgård tycks världen inte blivit så mycket bättre. Men just därför är Sakine Madons bok angelägen.