BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Du får tänka på att det har gått långt mellan böckerna, säger han och småler.
Sparsam med omvärldsbeskrivningarna
Hans nya roman ”Julia & Paul – en försommarberättelse” är en kontrafaktisk historieroman som utspelar sig i ett postrevolutionärt Sverige under en obestämd tid (som påminner en hel del om vår nutid). Berättelsen kretsar kring ett par som lever ett ganska vardagligt liv; hon som yrkesarbetande mamma med dagishämtningar och bokcirklar, han som marinsoldat stationerad ute till havs. Samtidigt förstår vi att paret befinner sig i en exceptionell tid då repressionen skruvas upp och krigslarmen ljuder allt oftare. Vad som egentligen händer får vi dock aldrig någon klarhet i – Peter Fröberg Idling är sparsam med omvärldsbeskrivningarna och den kontrafaktiska historien är minimalistiskt framskriven.
– Min tanke var att det blev en revolution i Sverige 1917, att landet valde en helt annan väg än den reformistiska välfärdsstatens. Men vanligtvis i kontrafaktiska romaner så är porträttet av ett annat samhälle själva poängen. Så ville inte jag göra. Jag ville snarare beskriva vardagen hos människor som inte har så mycket kontakt med den ”större historien”.
Peter Fröberg Idling småler igen och fingrar på jättebaljan med kaffe han har köpt. Själv kan jag inte låta bli att tänka på att ställen som den amerikanska kaffekedja vi möts på är just det som är frånvarande i boken. Här finns inga mysiga hipsterfik, inga varumärken, ingen konsumtionskultur. Peter Fröberg Idling påstår att världsbygget inte varit huvudpoängen, men ändå återkommer han hela tiden till det under samtalet. Eller rättare sagt hur han arbetat med en slags frånvaro av information om världen.
– När jag skrev mina två första böcker, som utspelar sig i Kambodja, var jag ganska upptagen med frågan om hur man kommer bort från det exotiska. Under arbetet med Pol Pots leende till exempel, som skildrar röda khmererna, testade jag under en period att förlägga den i Sverige. Jag kallade khmererna ”Röda svenskarna” och lät dem mörda Olof Palme i stället för kambodjanska oppositionspolitiker. Men det projektet havererade. Jag antar att informationsknappheten i ”Julia & Paul” på samma sätt är ett försök att komma bort från exotismen.
Det där tycker jag att du både lyckats och – vad jag antar är medvetet – misslyckats med, framför allt i avsnitten om Julia. Jag läser henne som en livspusslande småbarnsmamma som plockar leksaker, skrubbar kastruller och emellanåt försöker hinna bokcirkla. Som småbarnsförälder påminner det om min egen vardag. Men samtidigt är det en sovjetisk känsla över hela boken, för kastrullerna tillhör kollektivköken och bokcirklar är en farlig verksamhet att ägna sig åt.
– Ja, öststatskänslan är medveten. En viktig inspirationskälla har varit en författarturné som jag gjorde med svenska Pen i Belarus. Ett land som jag både kände igen mig i och upplevde som väldigt främmande. Inne i städerna finns H&M där de säljer kalsonger med David Beckham på, men på landsbygden kör de fortfarande med häst och vagn. Det fanns både en känsla av framåtrörelse och stillastående där som jag tyckte var väldigt intressant.
Är Sverige en sovjetisk lydstat i ”Julia & Paul”? Under 1917 hade ju den svenska vänstern väldigt nära kopplingar till de ryska revolutionärerna.
– Kanske. Det är upp till läsaren att bestämma. Romanen ger inga självklara svar.
Peter Fröberg Idling smuttar lite på sitt kaffe och skruvar på det svarta läderhalsbandet han har runt halsen. Vi fortsätter att prata lite om science fiction-genren.
Ser du din bok som sf?
– Nej, inte direkt.
Jag skrev en essä en gång som handlar om arbetarförfattarnas relation till sf. Det kom sig av att jag upptäckt att förvånansvärt många proletärförfattare ägnat sig åt sf – Gustav Sandgren, Harry Martinsson, Folke Fridell, Tony Samuelsson och Ivar Lo-Johansson, bland annat. Slutsatsen var att det finns ett samband mellan litteraturgenrerna eftersom de i någon mening är framtidsinriktade och laborerar med föreställningar om ett annat samhälle. Det är i detta sammanhang som jag ser ”Julia & Paul”. Det är ju trots allt en bok som sysslar med arbetarrörelsen, revolutionen och hur samhället hade kunnat bli.
Peter Fröberg Idling lyssnar intresserat, men skakar till slut på huvudet.
– Den viktigaste inspirationskällan för boken har snarare varit en författare som Per Odensten. Hans bok ”En lampa som gör mörker”, som utspelar sig i en diffus tid i ett fångläger, innehåller just den där känslan av obestämbarhet i tid och rum som jag ville fånga. Den kan varken klassas som arbetarlitteratur eller sf.
En upplevelse av kognitiv dissonans
När Peter Fröberg Idling säger det inser jag plötsligt hur man skulle kunna genrebestämma ”Julia & Paul”. Den är vad cyberpunkförfattaren Bruce Sterling kallat ”slipstream fiction”. En typ av litteratur som försöker få läsaren att tappa fotfästet genom att blanda extrem igenkänning med det extremt främmande. Men inte för att skapa det som i sf-termer kallas ”sense of wonder” utan snarare en känsla av ”strangeness”. Sterling menar att poängen med ”slipstream fiction” är att skapa en upplevelse av kognitiv dissonans, att världen är aningen skev. Detta är en litteraturgenre som man skulle kunna sortera in många samtida svenska författare i – till exempel Per Odensten och Jerker Virdborg – men diskussionen om den har inte riktigt kommit till Sverige. Kanske kommer den dock att göra det med Peter Fröberg Idlings roman. Den kommer nämligen mitt i en tid då science fiction, skräck och fantasy upplever en guldålder.
