Hon vill att hennes konst ska vara en del av det demokratiska samtalet. Ljud, språk, bild och offentlig debatt hör samman. I förra veckan motionerade Sverigedemokraternas ordförande i Ystad om att Carolina Falkholts offentliga verk där är ”vulgärkonst” och borde tas bort.
– Min konst är inte utsmyckning. Smak och tycke är maktfaktorer. Vem får ha det tycket? I dag har vi ett fascistiskt parti i riksdagen, ett parti som för bara 15 år sedan ansågs fasansfullt, men som nu ses som helt normalt. Om vi talar i termer av att offentlig konst är utsmyckning så måste vi skapa fruktansvärda smycken. Konst ska inte vagga in folk i tron att allt är okej, säger hon.
Carolina Falkholt har varit del i både Stockholms och New Yorks graffitiscener, regisserat ett enormt graffitiprojekt kring en numera riven silo i Mariestad och mycket annat. Mest omdebatterad blev målningen på en högstadieskola i Nyköping då hon skrev objektifierande ord på en vägg och sedan målade över dem med en stiliserad naken kvinnlig underkropp. Opassande menade uppdragsgivaren och byggde till slut en vägg framför.
Feminism en anledning att måla
Det är nu många år sedan Carolina Falkholt gav sin konstnärliga praktik namnet ”Grafitta” och förde in feminismen i konsten.
– När jag väl blev feministiskt medveten och kunde se strukturerna så gav det mig ännu mer anledning att måla och klottra. Det spelade inte så stor roll att det var olagligt. Medvetenheten skapade en stor vrede och många bitar föll på plats om varför jag som kvinna i graffitin, som är en hård rörelse, inte blev behandlad som en människa. Man blir förtryckt, får epitet och behandlas inte som aktiv part i en rörelse, säger hon.
Också språk är återkommande i hennes verk. Efter en tid i diktaturens Vitryssland målade hon ”yttrandefrihet” i kyrilliska bokstäver och nu är det hennes egna händer hon målar av. Teckenspråket har blivit en brygga mellan skapandet och orden. Nu målar hon ett ord som påminner om teckna och techno – båda viktiga för henne.
– Ordet techne är grekiska och betyder ungefär kunskap förvärvad genom handen men brukar översättas till hantverksskicklighet eller konst, säger Carolina Falkholt.
Det är också motivet på det offentliga verk som invigdes på kulturhuset Mimers hus i Kungälv härom veckan. Liksom på det öra som just nu växer fram i ateljén består det av ett intrikat mönster av svarta linjer i ringar. I Kungälv tog hon hjälp av assistenter och det tog fyra personer fyra veckor att färdigställa det. Örat ska bli del av en större utställning på Mimers hus som också kommer att innefatta musik.
– Musik handlar, ännu mer än bild, om att organisera intryck i en tidsföljd, säger hon.
”Bygger in mig i ett ljudlandskap”
Intill staffliet står en mikrofon och medan hon tecknar och målar lägger hon in ord i de loopar av ljud som strömmar från ljudsystemet bakom henne. Hon spelar även in i en studio tillsammans med Christoffer Berg – som också redigerar resultatet. Tidigare vinylskivor har getts ut på bolaget Kning Disk.
– Den första vinylboxen består av tankar som jag har kastat upp till ljud och beats. Det redigeras sedan till musik som jag lyssnar på när jag målar och bygger in mig i ett ljudlandskap. På det hela taget är det ljudkonst – det låter nästan som popmusik ibland, men det är skapat för att skapa en arbetsro för mig, säger hon.
Den använder hon i sin ateljé för att skapa höstens stora utställning.
– Nu har jag har varit ute och gjort en massa stora monumentala verk land och rike runt och dragit fram en massa unkna föreställningar i ljuset. Det är jag inte ensam om, så klart. Men just nu känns det som om jag har gjort en hel del. Så då förtjänar jag att ha den här ateljétiden och grotta in mig, säger hon och ler.
