Ett skratt som Etgar Keret tar med sig in i allt sitt skrivande.
Jag avskyr självbiografier, de är förljugna, falska och uppblåsta, säger Etgar Keret med visst eftertryck, med sin alldeles självbiografiska bok ”De sju goda åren” framför sig på bordet.
– Det går inte att berätta om sig själv utan att fiktionalisera.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ändå blev ett skrivande som allra först handlade om att för sig själv reda ut vad det är att vara en far efter att hans son fötts, och vad det är att vara en son efter att hans far blivit dödligt sjuk, en bok mellan pärmar som översatts till mängder av språk och getts ut i hela världen. Nu är han på Sverigebesök, en smula rufsig och tufsig efter en natt med försenade flyg och krångliga rutter, men ända sprittande, pratsam, rolig, skarp.
Lågmält och skakande
Det var just inför sitt barns födelse som Etgar Keret upptäckte att han inte hade några metaforer som kunde beskriva vad det var han varit med om. Inga sagor och omskrivningar, inga poetiska bilder eller drastiska associationskedjor dög – bara den raka nakna berättelsen om vad som verkligen hade hänt.
Så blev det en samling koncentrerade drastiska, rörande – ibland lågmälda och ibland skakande – nedslag i Etgar Kerets första sju år som pappa.
– Ju mer jag stannar i en enda stund, ju närmare jag går en enskild händelse, desto mer genuin och sanningsenlig kan jag bli och det är det enda som verkligen är viktigt för mig när jag skriver: att det är sant, för mig, säger han.
Det handlar om när treåringen lyckas lura till sig choklad varje dag i skolbespisningen och argumenterar väl för sin sak: barn får inte äta godis i skolan, men han, han är ju en katt. Mjau! Om när hans far med sin eviga optimism och förtjusning i utmaningar lyckligt gnuggade händerna inför en nattsvart prognos från läkarna: det här nästan omöjligt att vinna över, det blir spännande!
Slutade diska
Men det är Israel. Ett småbarnsliv handlar också om när flyglarmet går och barnet är skräckslaget och Etgar och hans fru leker pastramimacka, med de två som brödskivor och sonen som pastramin, för att få honom att lägga sig platt på marken invid motorvägen medan bomben kreverar. Om när Etgar och hans fru inför kärnvapenhotet från Iran blev övertygade om att de snart skulle utplånas och därför slutade bry sig, om något alls. Disken, räkningar, trasiga rör …
Han är rolig och har blick för det absurda i människan. Den kommer från hans mamma, säger han. Hon växte upp i Warszawas getto under kriget och var redan som sjuåring ensam, hennes föräldrar och lillebror var döda, allt var upp till henne.
– Alla vuxna omkring henne, alla auktoriteter, var människor som ville henne illa, vilket gjorde att hon aldrig förlitat sig på någon auktoritet och på sätt och vis aldrig blivit vuxen. Hon är ett evigt barn, min mamma, säger Etgar Keret och berättar att hon när han var barn kunde hålla honom och hans syskon hemma från skolan för att det regnade.
– Inget som de lärde ut i den där skolan kunde vara värt att bli blöt för, resonerade hon. Jag har tagit med mig den där misstron mot auktoriteter, mot samhället och dess regler.
Mindre härlig position
Etgar Keret skojar gärna med båda sidor i den blödande Israel–Palestina-konflikten, visar sin egen sårbarhet och rädsla inför det som sker, men tar också tydligt ställning för den vänsterliberala opposition som trots allt fortfarande finns och agerar i Israel. För det har han tagit emot mycket kritik, eller snarare hat och tonen har hårdnat under de senaste åren. Hans position som en välkänd figur i den israeliska offentligheten är inte längre bara härlig.
– Som författare så möts du bara av kärlek, de som inte älskar dina böcker kommer inte att säga något alls, men nu … det kom fram en man på gatan och sa till min son ”Vilka vackra ögon du har. Vad synd att du har en så fruktansvärd far.”
Det där skrämmer honom, liksom hoten som riktas mot honom och hans familj på sociala medier. Ändå vill han inte backa, kan inte backa, och fortsätter att skriva politiska debattartiklar som en sorts vuxen värnplikt. Det måste göras, men hans passion är hos fiktionen. Hos allt det komplexa som det skönlitterära skrivandet kan vinna ur en på ytan banal situation. En passion som fått sitt uttryck i älskade böcker som ”Åtta procent av ingenting” och ”En dag knackade det på dörren” – halsbrytande underhållande och allvarliga skildringar av mänskligt liv.
Slänger dåliga böcker
Den där viljan att berätta världen genom sin egenslipade lins, genom sin fantasi, också den har sitt ursprung hos Etgar Kerets mamma och hennes erfarenheter.
– Det enda hon kunde hålla fast vid när hon växte upp var sin egen inre värld, det som fanns inuti hennes huvud, säger han.
Han berättar om en minnesbild som hans mamma bar med sig genom livet och berättade för honom när han var ett litet barn. Hur hon flydde från sin by som femåring med sin mamma och lillebror och hur det i den flyende människomassan fanns en man som knutit fast ett stort golvur på sin rygg och försökte fly med den. Han stupade. Blev lämnad efter. Och en livslång lärdom präntades in, inte bara i Etgar Kerets mamma utan också i honom själv: du kan inte ta något med dig, ingenting annat än det du har inom dig. En klyscha, men en som får en helt annan sorts tyngd uttalad av en förintelseöverlevare.
För Etgar Keret betyder det något. Han äger inga böcker – de som är bra ger han bort, de dåliga kasserar han. Han har inte ens någon spellista på musikstreamingtjänsterna. Inget är beständigt, det är bara dumt att låtsas som att det är det.
– Min bakgrund har gjort mig både ängslig och stark, säger Etgar Keret.
Hans överlevarföräldrar var inte tysta och deprimerade som många andra, istället egensinniga, optimistiska och fria i huvudet. Som den där utmaningen som Etgar Kerets namn uppfordrande pekar på, den har han inför sina föräldrar redan uppnått:
– De har alltid sagt till mig att det enda vi någonsin krävt av dig är att du överlever. Jag har alltid varit helt fri från krav, och det är svindlande. Underbart, men också förvirrande.
Kanske den mest perfekta utgångspunkten för att i sitt skrivande ständigt pipa makten i magen.
