Jag tittar in i Kodjo Akolors ögon och försöker se om han ljuger. Egentligen astrött? Kanske till och med trasig av stress? Efter en flera månader lång Melodifestival-smocka (han var, för den som mot förmodan missat det, en i kvartetten som ledde programmen) har komikern redan börjat gå upp i svinottan igen och sända Morgonpasset i P3. Därifrån går han direkt till repetitionerna inför enmansföreställningen ”Jag, Pappa?” som går upp i dagarna på Scalateatern i Stockholm. Sedan hämtar han barnen, 4 och 2 år, från förskolan. Behov av att ladda om? Tydligen inte.

– Efter finalen tog jag en söndag med sovmorgon till klockan sju, säger Kodjo nästan provocerande glatt.

Själv menar han att det tuffaste med Melodifestivalen egentligen inte var arbetsbördan, utan att vänja sig vid åsiktsmaskineriet som följde med.

– Jag fick bearbeta min ångest mycket. När jag fick se en inspelning av repetitionen kände jag bara ”OMG det här är så jävla dåligt, jag måste vara uppe hela natten och lära mig annars kommer hela Sverige att hata mig”. Jag tänkte: ”Är det nu jag raserar den lilla goodwill jag har byggt upp via Musikhjälpen?” Men sen tuffade jag på och hittade min grej. Och så var det över, och då hoppade jag bara på nästa grej. Jag är bra på avslut.

Den nya grejen är alltså den humoristiska succéföreställningen ”Jag, Pappa?” skriven av isländska Bjarni Thorsson redan 2007. En show som turnerat världen runt och nu har modifierats för att passa Kodjo och den svenska publiken 2019. Här har monologen gjorts om till ett samtal mellan en grupp människor som pratar om föräldraskap utifrån sina perspektiv. Alla roller spelade av röstmästaren Kodjo. Igenkänning och skratt utlovas.

– Jag tycker att vi har hållit fast i kärnan: Vad händer med en människa som går igenom en förändring i livet? Hur hanterar man det och vad tänker man? Jag kan känna att föräldraskap har blivit lite upphaussat i vissa aspekter, att man gör det till en större grej än vad det är. Jag har full respekt för folk som kämpar för att kunna bli föräldrar, men det finns också de som bara råkar bli gravida, och nu ska ta hand om den här unge och bara ”Äh!”.

Har du mer en klacksparks-attityd till ­föräldraskapet?

– Ja, hade jag skrivit föreställningen själv hade det blivit ”No big deal, bara ta er igenom det. Tja!”.

I föräldraboken du skrivit med din fru Olga skojar ni om att man ska låsa in barnet på toaletten när det blir för jobbigt – och att det behövs en mängd kokain och svordomar för att klara av att ha barn. Är tonen för präktig när vi pratar föräldraskap?

– Boken kom från en mörk plats. Vi kände ”alla kan bara dra åt helvete”. För ja, tonen kring föräldraskap är superpräktig och pretentiös. Jag gillar att ta ned det till en nivå där folk kan skratta, medan andra tycker ”hur kan du skämta om det här heliga saken?”. Men hallå, det kanske inte är så heligt? Och, om man ska vara helt ärlig: Vi kanske är för många? Jorden kanske inte klarar av det, för att det inte finns oändligt mycket resurser.

Du menar att alla inte borde bli föräldrar?

– Nej, det vet vi ju. Källa: Josef Fritzl.

Haha. Vad önskar du att du var bättre på i rollen som pappa?

– Jag gillar att ge ett intryck av att jag är ganska happy-go-lucky, men reflekterar över mitt föräldraskap hela tiden. Att ha barn är en improvisationsteater, man måste anpassa sig hela tiden. Först gör de ingenting, sen ”Fuck, de börjar röra sig”, och så man måste börja hålla koll. Sen börjar de prata, resonera. Det jag skulle kunna göra bättre är kanske att förbereda dem på omvärlden, att ge dem redskapen att hantera folk.

Vilka situationer tänker du på?

– Nyligen borstade jag min fyraårings hår, och då sa han ”Jag vill inte borsta ut det, för en kille på min förskola sa att mitt hår är fult, att jag ser konstig ut och inte kan komma härifrån för att jag är mörk”. Att höra det från min fyraåring, är något som slänger tillbaka mig till min barndom. Ok, nu är vi tydligen där. Nu står jag inför den här frågan. Någon kan se dig och säga att du ser annorlunda ut. Det gör mig mörkrädd.

Hemskt...

– Ja, men jag tror inte att man föds med såna åsikter, jag tror att man får dem. Precis som jag försöker ge min son insikten att folk kan se olika ut och att det är ok. När min fyraåring frågar: ”Är jag inte svensk?” säger jag ”Jo, du är 100 procent svensk. Jag kan inte skicka dig till Ghana. Du är född och uppvuxen här, precis som jag”. Men hur tar man den diskussionen på rätt sätt? Och ska man prata med det andra barnets föräldrar? Kommer de bli sura eller skämmas så att det blir weird? Det finns så många lager.

Det är också deprimerande att det inte blivit bättre sedan du var liten. Det är ändå drygt 30 år sedan.

– Ja. Vi pratar inte om det här tillräckligt. Vad kommer de här åsikterna ifrån? Vad gör att du ser en människa och tänker ”Ni, era jävlar”. Det har ju hänt förut. Ett världskrig hände och folk sa ”Låt det inte hända igen”, men sakta men säkert går vi in i samma gamla hjulspår. Det gör mig provocerad att det finns folk därute som inte behöver tänka på mångfald, på rasism och som inte reflekterar över vad som händer om deras barn ser en svart människa på tv och säger ”apa” och de skrattar och tycker att det är kul.

Vad behövs göras?

– Man måste vara öppen och ha diskussioner. Det är 20 000 miljoner frågor som man måste tampas med som förälder, och min son är inte heller felfri. Men om någon berättade att han slogs så hade jag berättat för honom att han gjorde fel. Som förälder har du fått den här människan. Ta ansvar! Ta hand om den och visa hur man är snäll! Men vad vet jag, det kanske är något man är stolt över och vill föra vidare: ”Hell yeah, den vita makten”. Jag tror att det är många som inte ens ser det som ett problem. Precis som många inte tänkte på sexuella övergrepp innan #metoo för att de inte utsattes själva. Men det är ett problem att inte se. Jag tycker att man har ett ansvar att ta in omvärlden och prata med sina barn. Det har hänt något i Christchurch, vänta varför? Religion, vad är det? Är det något man går in i en moské och mördar 40 oskyldiga människor för?

Hur pratar du med din son om rasism?

– Jag försöker göra lite som min mamma gjorde: Man får försöka bygga in integritet i en fyraåring. Var är du född? I Sverige. Jamen då så! Säg det. Det andra barnet har fel. Alternativt: Lek inte med honom, gå åt ett annat håll. Det är klart att jag tittar på min son och tänker ”Shit, du kommer att få stå ut med mycket skit”. Men jag kan inte skydda honom från allt.

Kodjo om

….om att skämta i opassande situationer.

– När jag skulle mucka till lumpen sa ett befäl till mig: ”Tänk på tajmingen Akolor, varje läge är inte ett läge att dra ett skämt”. Och jag bara: ”Eller...?”. I ärlighetens namn är det min försvarsmekanism, något jag lärde i väldig tidig ålder. Om jag nu ska definieras utifrån min hudfärg så måste jag hitta något annat som gör att folk kan se bortom det. Då blev humorn mitt sätt att ta mig förbi ”de” som jag inte ens tillhörde, eller ”invandrarna” som jag inte ens var. Att hitta ett sätt att bryta en vägg.

… att skämta om rasism.

– Jag skämtar om hur det är när kompisarna på förskolan kom fram och skulle ”smaka på mig”. Det är ett jävla trauma, men om du kan skratta åt det så kan du belysa det och visa ”fan vilken sjuk grej att behöva gå igenom”.

….om Greta Thunberg

– Tänk om jag hade sagt för ett år sedan att en 16-åring skulle stå framför Rosenbad med en skylt och klimatstrejka. Då skulle du säga: ”Haha kul, hur långt kan det gå?”. Men här är vi nu. En världsrörelse, ledd av ungdomar som har en tilltro på att de kan påverka och som känner att om vi är tillräckligt många som skriker, så kommer de vuxna behöva rösta. Det är fantastiskt. Det här är en början på lösningen.