– Så är det att prata med mig! Men det finns knappar man kan trycka på, säger vissångaren muntert medan han tuggar på en kaka och vrider på hörapparaten. 

Naglarna på artistens höger hand är iögonfallande långa. Mikael Wiehes nagelterapeut Louise har gjort dem välslipade och något spetsiga.

– Om jag inte har Louise pansargelé så spricker naglarna eller slits ner av gitarrspelet. Under tiden hon bygger upp dem pratar vi om alla möjliga saker som inte är ­arbetsrelaterade. Det är jättetrevligt, säger artisten och äter vidare på kakan.

Det störande åldrandet

Mikael Wiehe skulle egentligen inte leva längre än till 75. Det var han i alla fall själv över­tygad om, eftersom hans egen mor dog vid den åldern. Men när han vid just 75-strecket nu sitter i en hotellrestaurang i centrala Stockholm är det istället som en i allra högsta grad levande och folkkär vissångare som snart ska ut på sin sista turné. 

Det blir ett avsked till en lång karriär där sången och protesterna mot orättvisor tagit honom till scener över hela världen.

– Det ”SKA GÅ”, säger artisten med sjungande malmöitiska diftonger om problemet med att lära sig nya låtar. 

Hans känslor inför åldrandet är färdig­formulerade:

– Irritation. Jag känner ingen rädsla och ingen större sorg. Men när jag för sjätte gången har lagt min mobil någonstans och fan inte kommer ihåg var den ligger... Det är störande. Än så länge kan jag skratta åt det, men det kommer kanske till en punkt där det inte är kul längre. 

Och hur känns det med utseendets ­åldrande?

– Jag får alltid höra att jag ser så bra, ung och frisk ut, säger Mikael Wiehe plötsligt soligt. Då svarar jag: ”SÄG DET EN GÅNG TILL! JAG HÖR SÅ DÅLIGT!!”  

Spolar förbi vänstersnacket

Han har blivit nästan som en seriefigur, tänker jag inför mötet när jag lyssnar igenom en rad intervjuer med Mikael Wiehe. En Dylan-dyrkande vänstergubbe med predikande ton och välkända käpphästar. Anspråksfull på ett sätt som artister sällan kommer undan med nu för tiden. Politiskt agiterande, vilket får vissa journalister att vilja skynda förbi hans vänstersnack.

Samtidigt har många av frågorna han drivit genom karriären bäring än idag. Artisten hade rätt när han tjatade om ANC i Sydafrika, om diktaturerna i Latinamerika och om Vietnamkriget. Rätt när han i sitt sommarprat 1989 pratade om svenska politiker:

”Regeringsmedlemmarna sitter med ­små ’Rör inte min kompis’-märken på ­kavajslaget. Samtidigt som de skärper ­lagstiftningen och försvårar för flyktingar att komma in.” 

Ord som lika gärna kunde ha sagts idag.

Men det är något med den pompösa tonen. Det tveklösa självförtroendet i att år efter år ställa sig bredbent på scen med knuten näve för att lösa världsproblemen.

Har du någonsin tröttnat på din egen röst?

– Ja det gör jag nästan varje gång jag ska skriva en ny låt: Det där har jag redan tyckt! Kom igen nu för fan, du får väl komma på ­något nytt! Ett tag kände jag att jag hade ­tappat nyfikenheten. Jag ville bara sätta mig i en hydda någonstans. Men jag kom ut igen...

Vad handlade den svackan om?

– Jag vet inte. Säkert med det här att jag ska sluta turnera och byta liv. Jag har haft en uppgift, vad är min uppgift nu? Har jag något att komma med i den nya världen som skapas på nytt hela tiden?

”En vis indianhövding”

Mycket har skrivits om Mikael Wiehes musikaliska bakgrund. Hur han växte upp som medelklassyngling i Malmö och började spela på en lånad fyrsträngad gitarr med banjostämning. Att han gick från jazz via genomslag i Hoola Bandoola Band som i början av 70-talet var Sveriges mest populära, innan Abba tog över. Det har också skrivits mycket om artistens stora politiska uppvaknande under kuppen i Chile 1973 och hur han så småningom blev vissångare och skrev klassiska lägereldslåtar som ”Flickan och kråkan” och ”Titanic”.

Själv är jag nyfiken på mannen Mikael Wiehe. Han som i pojkåren inspirerades av författaren Ernest Hemingway i sin spirande mansuppfattning: ”Män som klättrade uppför berg, hade kvinnor vackra som Ingrid Bergman och som drack minst en liter whisky varje morgon”, som Wiehe själv ­sammanfattat det. 

Jag gissar att du fått omformulera din idealbild av manlighet under åren. Vilken slags man har du försökt att vara?

– Precis efter att vi hade upplöst Hoola Bandoola så bildade vi en hemlig mansgrupp i Lund. Vi pratade klockan tre på söndags­eftermiddagarna om sånt som män annars bara pratar om när ­efterfesten är slut. Det var ett försök att förstå sig på oss själva och mäns ­förhållande till kvinnor, minns Mikael Wiehe.

Han pausar lite innan han kommer på att han inte riktigt svarat på min fråga.

– Jag vill nog vara en patriark. Icke-våldsam. Använda min manliga styrka för att göra tillvaron drägligare för mina närmaste och för att göra världen bättre. 

Ordet patriark klingar ju annars som en ­person som tycker om att ha makt?

– Nja. Jag vill snarare vara en vis indian­hövding.

Kulturell appropriering

Att förminska en minoritet till en slags ­karikatyr eller sagofigur. Att låna dess ­attribut. Det brukar kallas kulturell appropriering. Begreppet har de senaste åren diskuterats återkommande på kultursidor och i ­sociala medier. ­Exempelvis fick Vouge nyligen kritik när de ­under ”Black history month” lät reality­stjärnan Kim Kardashian posera på bild utklädd till de svarta ikonerna Beyoncé och Nina Simone. En hyllning, menade tidningen. Vanhelgande, sa kritiker.

Jag tänker på den diskussionen när jag hör Mikael Wiehe säga att han vill vara ”en vis indianhövding”. Hur han sjunger ”Jag är den siste mohikanen” på sitt senaste album och på omslaget poserar med huvudet omringat av färggranna fjädrar. 

– Jag förutsatte att någon skulle säga: ”Du har väl ingen rätt att sätta dig i en indian­hövdings inre.” Men det kan ni tro att jag har! All konst, musik, böcker, poesi handlar om en kommunikation med andra människor och att kunna sätta sig in i andras tankevärld och känslor. Hela kulturtornet faller ju ju sönder om man inte får tala utifrån annat än sig själv eller om man inte kan koppla det till omvärlden! säger Mikael Wiehe med eftertryck.

Identifierar du dig på något sätt som en urfolksamerikan?

– När man känner sig lite ensam, hängig, överkörd, trött och gammal och rynkig och sur. Då kan man känna sig som en siste mohikan tycker jag.

Men, förtydligar han, egentligen kan han nog bara identifiera sig med sig själv. 

Hur tänker du kring till din egen position i förhållande till den unga vänstern och deras hjärtefrågor idag?

– Jag höll på att säga att det är mest de som förhåller sig till mig ... säger artisten och skrattar lite innan han fortsätter med en anekdot: 

– När jag var på väg till Umeå gick det en punkig tjej i 25-årsåldern bredvid mig. Så tittade hon på mig: ”Är det du som är Mikael Wiehe. Fy FAN vad du är bra!” 

Han tar upp tråden igen: 

– Jag får anstränga mig för att följa med i den nya vänsterns frontlinjer. Nya gränser dras, nya kartor ritas. Nya krig hotar. Jag vet egentligen inte vad det där med identitetspolitik egentligen innebär. Min nyfikenheten riktar sig allt mer bakåt istället för framåt.

Varför?

– Det kan vara så att man är rädd för att titta framåt för att det kanske inte finns en plats för en där. En plats som man trivs med. 

Psykotisk som pappa

En tröskel mot ett nytt liv. Ett bokslut över ett liv av artisteri och kamp. Men när Mikael ­Wiehe nu ska lägga gitarren på hyllan finns också plats för eftertanke om privatlivet.

”Att ha konstnärliga föräldrar är att ha psykotiska föräldrar” har du sagt. Du har fem döttrar. Hur har du varit som pappa?

– Psykotisk.

Hur då?

– ”Tyst! Jag hör en sång! Vänta lite jag har inte tid just nu ...”. Plötsligt öppnar sig en annan verklighet i mig. Det kan nog förfrämliga en i förhållande till andra människor. Det är lätt att peka på det negativa: Alltid bortrest, alltid upptagen. Men det har också varit ­positivt: Den kreativa verkligheten är väldigt lockande. När jag gjort en låt ... det är svårt att slå den känslan, säger Mikael Wiehe och erkänner att alla hans döttrar på olika sätt klagat på att han har varit frånvarande.

Hur känns det att få höra?

– Jag har en lapp på min anslagstavla i min arbetslägenhet en trappa ner där en av mina döttrar, då fyra år gammal textat: ”Pappa, jag älskar dig. Fastän jag inte ser dig så ofta där uppe.” 

Får du inte ont i hjärtat av det?

– Jag har den hängande där för att inte få så ont i hjärtat. Jag försöker vänja mig. Men jag har hela tiden jämfört mig med sjömän – de måste åka runt i världen och lasta bananer ­eller vad fan de gör. Somliga pappor är handelsresande. Så är livet. Man brukar säga: Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Men jag brukar säga: Bakom varje framgångsrik man står en övergiven familj. 

Har det varit ett aktivt val av dig?

– Jag tänker på det mer nu när jag står inför att jag inte ska ägna så mycket tid åt mitt turnerande och skapande. Då framkallar det en viss hysteri och panik. Vad fan ska jag då hitta på? ”Ja men du kan väl vara med dina barnbarn?” säger vissa. Men 40 minuter är ganska lagom... en och halv timme, brukar jag säga.

Aj då...

– Men för mig är det ju en gåva att jag upptäckte att jag kunde skriva låtar! Att jag lärde mig det, gjorde det och försörjde en stor familj på det. Det är klart att det hade ett pris, men det har ju alla jobb. Det finns nog ingen förälder i hela världen som inte tycker att de kunde gjort något bättre. Där ställer jag mig i kön. 

Jag är nyfiken på vad åren gjort med dig. Vad är skillnaden mellan den Mikael Wiehe som slog igenom och han som sitter här?

– Jag skulle gärna vilja säga om jag hade blivit klokare, men jag vet inte om det skulle vara sant. Ju äldre man blir desto större blir ens mentala vardagsrum. Man kan berätta långa historier, förstå sammanhang och förklara saker. Men nu kommer min nästa fas: Historierna börjar bli så långa att jag glömmer slutet, haha.