Ett vanligt svar är amerikansk exceptionalism: idén att landet inte lyder under samma lagar som övriga världen. Amerikanska kommunister argumenterade på 1930-talet för att ekonomiska lagbundenheter, som att modernisering leder till en självmedveten arbetarklass, där hade satts ur spel. (Och enligt konservativa bör landet på grund av sin förträfflighet inte följa internationella lagar och konventioner.)
USA är inte Europa, lyder ett vanligt argument mot välfärd. Vilda västern klarade sig utmärkt utan nordeuropeiska byråkrater.
Men enligt vänsterdemokrater som Michael Moore kan USA lära mycket av Europa, och i dokumentären Where to invade next turnerar han vår kontinent med ett stjärnbaner i hand. I stället för att stjäla råvaror med vapenmakt består Michael Moores invasion i att, beväpnad med sin vanliga jovialiska humor, erövra våra idéer.
Från Island hämtar han tanken att ge kvinnor en större roll i parlament och styrelser, från Norge den om att behandla fångar humant, från Portugal den om vård snarare än galler som lösning på drogmissbruk, och från Tyskland och Italien den om att välmående arbetare också är mer produktiva.
På vägen hinner han förstås med obligatoriska kitschskämt om italiensk sexaptit och fransk ostmani. (Ping Woody Allen.) Och så intervjuer med européer som gapar inför kameran när de får höra att USA saknar självklarheter som lagstadgad semesterersättning.
Och sett i det ljuset är landet verkligen exceptionellt.
”Ni är världens ljus”, sade Jesus till sina lärjungar. ”En stad uppe på ett berg kan inte döljas.”
För de brittiska puritaner som korsade Atlanten utgjorde kolonierna detta upphöjda samhälle. Den bibliska liknelsen dammas ofta av för att beskriva USA:s roll i världen – senast när Mitt Romney sågade Donald Trumps kandidatur.
Först ut att använda e-ordet om USA var 1700-talsfilosofen Alexis de Tocqueville. Han ville försäkra Europas reaktionärer om att själlös konsumerism inte var det oundvikliga resultatet av ett parlamentariskt styrelseskick. Visst, USA var både vetenskapligt och kulturellt obildat i jämförelse med det mer hierarkiska Europa – men det var inte demokratins fel.
Samtidigt är idén om egenart en grundbult i allt nationsbygge.
Vi svenskar bor i ”skönaste land uppå jord”, och enligt Henrik Berggren och Lars Trägårdh gör statsindividualismen oss åtminstone särpräglade. Tyskarna har sin Sonderweg, Ryssland sitt ”tredje Rom”, etcetera.
Jag har alltid känt mig kluven till Michael Moore som frontfigur inom den amerikanska vänstern.
Visst sväljs förnuftiga argument lättare om de smaksätts med humor. Med Michael Moores egna ord: ”Människor vill inte ha medicin, de vill ha popcorn.”
Men då han saknar den intellektuella precisionen hos satiriker som Jon Stewart, Stephen Colbert och John Oliver, känns han ibland ohederlig och blir ofta en lätt måltavla för konservativa motattacker. Michael Moore är populist ut i fingerspetsarna och använder gärna anekdoter och avrundningar om det kan hjälpa argumentationen. Han ger också sig själv en stor plats i dokumentärerna, vilket gör att man köper resonemangen om man gillar hans uppsyn. Och det är jag inte säker på att jag gör.
Samtidigt gör allt detta att han når ut brett. Med stor kroppshydda, pösiga kläder och basebollkeps ser han ut som en urtypsamerikan, och medan nämnda satiriker har förklarat världen för den urbana medelklassen har arbetargrabben Michael Moore nått ut till människor som sällan tilltalas annat än med förakt.
I populistisk anda landar han också själv i patriotisk exceptionalism när han med viss akrobatik hävdar att Europas välfärdsidéer är amerikanska från början. (Första maj instiftades exempelvis i Chicago.) Ännu ett höftskott för den goda saken, och ett par hagel träffar ju alltid.
