– Hon var först och främst en vän. Det är en oerhört förlust. Jag sa det i ett av våra sista samtal: ”du ska alltid finnas i mitt liv”, men man vet ju att man ska förlora varandra. 

Under det senaste året har de bägge jobbat på en bok som Ohlsons konstnärskap, så de har setts mer än de brukar göra. Men deras vänskap går långt tillbaka. 

– Vi träffades redan när vi var 20 och slogs om samma tjej, haha.

Sedan dess har de följts åt, både som vänner och aktivister. Mian Lodalen minns gärna när de gjorde gemensam sak i samband med Pride i Stockholm 2003. De hoppade av Pridefestivalen i protest mot att moderatledaren Fredrik Reinfeldt bjöds in att invigningstala på stora scen.

– Det var otänkbart att bjuda in en blivande statsminister för det parti som genom åren motarbetat homosexuella i frågor som hetslagstiftning, partnerskap, äktenskap och rätten att prövas som adoptivförälder.

Idag är Mian Lodalen tagen av de hyllningar som strömmat in sedan dödsbeskedet.

– Orden blir väldigt stora, nästan oväntat stora. Det här var saker som hon inte alltid fick höra när hon levde. Elisabeth var inte oförstådd, men hon tog sig aldrig in i finrummen. ”Jag är ingen superstar precis”, sa hon i ett av våra sista samtal. ”Wait and see” tänkte jag inombords. Hon är ett geni. 

Elisabeth Ohlsons mest kända utställning var ”Ecce Homo” från 1998. En serie om tolv bilder med bibliska motiv, fast med hbtq-tematik. Bland annat en nattvardsscen med transpersoner. När utställningen visades i Uppsala domkyrka orsakade den en stor debatt inom svenska kyrkan. Kritikerna gick så långt att de menade att det var ”hädelse”. 

– Hon har haft en enorm påverkan för att skapa en kyrka som är öppen för hbtq-personer. Det är oomtvistligt. Det kan låta stort att det inte skulle ha hänt utan Elisabeth, men inom kyrkan är man rätt överens om det. Om påven ställer in sitt besök i Sverige eftersom kyrkan ställt ut ens bilder då har man haft effekt!

Utställningen förändrade också Ohlson som person, menar Mian Lodalen. 

– Elisabeth var så blyg när vi lärde känna varann och hon tyckte jag var gapig och för mycket. Det blev en oerhörd vändning med Ecce Homo när hon plötsligt talade på stora scener och i stora kyrkorum. 

Hur inspireras du själv av henne?

– Jag inspireras av hennes uthållighet. Att hon aldrig gav upp. Hon fortsatte jobba hela hela tiden. Och hon hade hela tiden bilden för ögat, även under våra sista möten. Det är på riktigt det jag inspireras av. Det var liv för henne att jobba.

För ett drygt år sedan, när Elisabeth Ohlson just fått diagnosen att hon hade obotlig magcancer, samlades hennes vänner för att göra en privat prideparad utanför hennes fönster, berättar Mian Lodalen.  

– Vi hade en fest för livet. Vi var kanske 20-25 personer som skanderade slagord. Vi gjorde om ”åååå tjejer” till ”åååå Ohlson” och så höll vi tal. Bianca Kronlöf gjorde en banderoll med texten ”Ohlson vi älskar dig”. 

– Jag tror hon var väldigt överrumplad av all kärlek. Det var bra att vi gjorde det då istället för när hon var död. Hon fick det medan hon levde. Medan hon kunde ta ett glas champagne.