I en nyckelmening mot slutet av boken summerar Thompson: ”I århundraden var sex en instinkt, en nödvändighet, ett uttryck för makt och en motor för reproduktion. Sedan började vi föreställa oss att det var kopplat till ideal som njutning och kärlek.”

Enligt Thomson förvandlade filmen sex från ett fysiskt begär till något själen behöver, vilket i sin tur förgiftat relationer mellan män och kvinnor.

Sex och våld

”Sleeping with strangers” är en fascinerande, om än krånglig läsning, där David Thompson går tillbaka i filmhistorien, utforskar och utmanar sitt och vårt förhållande till film utifrån de idéer om sex som mediet fostrat oss i.

Som hur vi lärde oss älska kombinationen av sex och våld med ”Bonnie och Clyde” (1967), eller hur 43-årige Nicholas Ray, regissören till ”Ung Rebell” (1955) låg med både James Dean och 16-åriga Natalie Wood innan han regisserade deras legendariska romans.

Thompson har skrivit över 20 böcker. Biografier över Warren Beatty, Orson Welles, Warner Brothers, långa encyklopediska essäer över filmhistorien och idolporträtt över Nicole Kidman, för att nämna ett fåtal. ”Sleeping with strangers” har recenserats flitigt utomlands, men inte i Sverige, vilket säger något om vårt lands provinsiella inställing till film och filmkritik.

Thompson började skriva på en bok om homosexualitetens historia i Hollywood och ämnet utgör en stor portion av bokens första halva. Thompson letar (ibland lite väl spekulativt) efter homosexuella tendenser bland ikoniska skådespelare, som Katharine Hepburn, Burt Lancaster och Cary Grant. Bäst är dock Thompson när han skildrar hur Los Angeles från början var en plats för förbjudna begär och hur filmmediet, tillsammans med skvallerpressen, lärde oss att åtrå främlingar.

Undangömda i kullarna kunde Hollywoods elit leva ut sina fantasier i perfekta gömställen. Detta skapade både besatthet och förakt från resten av världen. Samtidigt producerades filmer där moraliska och ekonomiska beslut tvingat in berättelserna i en heteronormativ tvångströja.

Men Hollywoods dolda homosexualitet, ofta förklädd i falska kändisäktenskap, sipprade också ut i mycket av filmernas estetik i västerngenren, screwball-komedin, musikalen med flera.

Metoo äcklade

När Metoo exploderade kände sig Thompson tvungen att lyfta blicken. Harvey Weinstein och många med honom exponerades och Thompson blev äcklad när en av hans bästa vänner, regissören James Toback, anklagades för hundratals sexuella trakasserier. Thompson ägnar ett helt kapitel åt att beskriva deras vänskap, och hur han genom åren attraherades av Tobacks aggressiva raggande, något han också ser återspeglas i många Hollywoodfilmer där den jagande mannen och voyeuren normaliseras och hyllas.

Thompson erkänner både Quentin Tarantino och Martin Scorsese som de bästa regissörerna i sentida amerikansk film, men undrar ”Varför ska Scorsese fortsätta vara besatt av en gangsterdröm? Hur kan vi misslyckas med att se att samma fantasi är den som blåst upp Donald Trump?”

Thompson har ett dubbelt perspektiv, han ser den så kallade ”manliga blicken” både som en förutsättning för filmmediets existens, men också som ett maktverktyg omvandlat till marknadsföringsstrategi, ett bildspråk som skapat en norm för mänskligt begär och som guidar våra narrativa vanor. ”Att göra upp med det kommer att omforma vårt öde. Ingenting kommer att vara svårare”, skriver Thompson, som menar att USA nu måste ”feminiseras” för att kunna överleva.

Samtidigt förnekar inte Thompson att han själv låtit sig påverkas och fortsätter njuta av filmmediets styrka. Precis som New Yorkers legendariska filmkritiker Pauline Kael har Thompson förälskat sig i film för att det visar oss något vi inte borde titta på.