Ett filmteam försöker göra en film om ett filmteam som försöker göra en zombiefilm. Invecklat? Det ska bli sju resor värre.
Under inspelningen, som utspelar sig på en plats som påstås ha varit japansk experimentverkstad för återuppväckelse av de döda, blir filmskaparna och skådespelarna attackerade av zombies. Det gäller att fäkta bäst man kan för att hålla sig i liv, men än viktigare att allt fångas på film.
”Final Cut”, som är en nyversion av den betydligt billigare japanska ”One Cut of the Dead” (2017), är så metatung och invecklad att Charlie Kaufman förmodligen redan ställt sig i biokön. När filmen landar blir den något av en undersökning i de ändlöst många fallgropar som leder till en kass rulle i slutändan. Men också brödraskapet i att skapa någonting tillsammans under extrem tidspress.
Regissören Michel Hazanavicius har gjort karriär på filmer om filmskapande. Han blev ett namn utanför Frankrike med den mysiga stumfilmspastichen The Artist (2012), som handlar om 20-talets filmindustri och vann en hel drös oscars. Han har även gjort en Godardfilm, “Redoubtable” (2017), om inspelningen av “Kinesiskan” (1967).
Inledningen är filmad i grynigt foto med vibrerande, starka färger. Kameran svischar fram och tillbaka för att injicera extra energi. Det sprutar blod mest överallt och tilltalet är studentspexigt. Blåmålade ansikten, protesarmar och sjaskigt skådespel. Det är en pastisch på billig (och misslyckad) b-film från sjuttio- och åttiotalet. När det är charmigt så heter det ibland att sån film är så dålig att den blir bra. Utan charm? Ja, då är det helt enkelt bara dåligt. Den bedrövliga inledningen kontextualiseras senare och har ett syfte i berättelsen. Men, oavsett, så sitter jag i en halvtimme och önskar att jag brydde mig om frimärken snarare än film.
När berättelsen expanderar får man följa med regissören Rémi (Romain Duris) som planerar och senare filmar den initiala zombiefilmen. Hazanavicius hoppar tillbaka en månad och Rémi sitter i möten med japanska producenter och kompromissar om allt som går att kompromissa om. Hans ryggrad är gjord av geléhallon. Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många metalager Hazanavicius har i spel. Det är en skicklig jongerlingsakt, men inte särskilt givande.
Tonläget byts. Nu är filmen i stället ömsom oinspirerat familjedrama, ömsom pubertal fars. Skådespelare blir överösta med teaterblod, snubblar i spyor och bajsar i buskar. Det är bättre än den hemska, inledande delen. Hazanavicius är tillräckligt skicklig för att få fart i grejerna och komedin är vältajmad. Han har en del poänger om det överdrivna återanvändandet inom filmindustrin. Men samma poänger har artikulerats bättre många gånger förut. Filmen är klyftig. Men det spelar ingen roll. Underhållande är det knappast.
