BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– De tågar in där med sina instrument och det blir total katastrof. Jag börjar fundera på om det inte är bättre att bränna upp operan så att ingen någonsin får höra den, än att den ska framföras på det här sättet, berättar mezzosopranen Ann-Kristin Jones som axlar rollen som kompositören.

– Och jag, som spelar en enorm operadiva, tycker att det hela är oerhört irriterande, säger Annalena Persson, sopran som gör rollen som Ariadne.

Kompositören kommer dock på andra tankar när han får höra gycklargruppens ledare Zerbinetta, som gestaltas av Sofie Asplund, sjunga.

– Hennes fantastiska röst gör att jag snabbt kommer på andra tankar och blir helt betagen av henne, säger Ann-Krisin Jones och Annalena Persson fyller i:

– Vilket ju är till min förtret som primadonna, att han blir så upptagen av Zerbinetta istället för av mig.

Mångdimensionell byxroll

De båda operasångerskorna har precis avslutat dagens repetitioner. De har tagit av sig perukerna och Annalena Persson har på sig sina vanliga kläder, i stället för den intensivt röda, böljande klänningen hon har på sig som primadonnan. Ann-Kristin Jones är fortfarande iklädd kompositörens mörkblåa väst, vita skjorta och slips. Det är långt ifrån första gången som hon gör en byxroll, alltså en manlig roll som spelas av en kvinna.

– Det beror mycket på att det finns så otroligt många bra byxroller. Men det roligaste är att göra både och. I kvinnorollerna går det att använda mycket mer av sig själv, säger Ann-Kristin Jones.

Rollen som kompositören beskriver hon dock som en av de roligaste hon har gjort.

– Det läggs inte så stor vikt vid att han är man, jag behöver liksom inte ha ett överdrivet manligt kroppsspråk. Han är väldigt androgyn och mjuk. Det finns så många dimensioner i honom som har varit roliga att utforska.

Annalena Persson berättar att hon har väntat länge på att få spela Ariadne.

– Den här rollen borde kanske ha kommit tidigare, men jag är glad över att jag får göra den nu. Samtidigt är det kanske bra att den dröjde, för annars hade jag inte fått jobba med de här fantastiska kollegorna. Jag har alltid tyckt om den här operan, den har väldigt fin och dramatisk musik. Strauss vet vad han gör.

Fri från politik

”Ariadne på Naxos” hör inte direkt till Richard Strauss mest välspelade verk. Operan skrevs efter succéer med ”Elektra” och ”Rosenkavaljeren”. Även om Richard Strauss vid tidpunkten för ”Ariadne på Naxos” var en ledande profil inom tysk musik var det svårt att överträffa de tidigare triumferna.

– Men jag tycker nog att Ariadne är minst lika unik. Hela idén är så skruvad och det är konstigt att den inte spelas mer än vad den gör, menar Annalena Persson.

Operan är speciell på så vis att första akten helt består av prolog där själva förberedandet inför uppförandet skildras, medan akt två består av själva operan. Annalena Persson tror att operan ratas i dag eftersom den inte är särskilt politisk.

– Jag tror inte att den ligger i tiden. I dag ska all konst spegla det politiska samhället och allt ska uttrycka en åsikt. I allt det kanske ”Ariadne på Naxos” uppfattas som banal. Men jag tycker att det är väldigt skönt att framföra en opera som inte nödvändigtvis tycker något om något. Jag tror att det behövs också.

Den 3 februari är det dags för premiär på Göteborgsoperan. Vid det här laget längtar både -Annalena Persson och Ann-Kristin Jones efter att salongen fylls av människor.

– Det känns som att det är väldigt dags för premiär, även om det är lite läskigt att det är så kort tid kvar. Men nu är det dags att få träffa publiken och få in ny energi, säger Ann-Kristin Jones.