– Har du någonsin sett en svartlista? Vill du se en?

Hårdrocksgubben med arkivariepåsar under ögonen klickar fram ett hundraårigt dokument med en lång rad med arbetare på bokstaven ”a”. Många Andersson. Vid varje namn står ett omdöme som lett till att den personen inte fått knega på någon industri i Sverige: ivrig syndikalist, orosstiftare, ledare, agitator, lat. 

– Det här var cirkulationsbrev. Arbetsgivare skickade dem mellan varandra. Man fick det, la till sina namn på arbetare man ville svartlista, och postade sedan vidare, förklarar Henrik Levahn och puttar upp glasögonen i pannan igen.

Dalarnas eget anus

Det är inte så här man brukar börja en intervju med ett extremt metalband som släpper nytt. Men Horndal är en udda knappnål nedtryckt i den svenska musikexportkartan. För Horndal gör bara musik om Horndal, en tynande före detta bruksort du aldrig hört talas om. Tusen själar som kämpar på i Avesta kommun, den del av länet som resten av Dalarna tycker är ett anus. Därför kallas de som bor där för rumpmasar.

Jag hittade hans 75-åriga barnbarn i Chicago, som berättade att han aldrig någonsin pratade om Sverige

Henrik Levahn beskriver det som ett ”jävla glasögonormsjobb att lira i det här bandet”, att hitta stoff att gutturalt och avgrundsmörkt vråla om. Förra albumet ”Lake drinker” (2021) tacklar hur kommunen sätter överlevnadshoppet till att Google ska smälla upp en gigantisk datacentral på ett kalhygge utanför den utmärglade ortskärnan med två starkölspizzerior. Nya skivan ”Head hammer man”, som släpps med en tillhörande bok, tecknar i riff och ord levnadsödet för Alrik Andersson, en fackföreningsledare som efter storstrejken 1909 svartlistades och vid 27-års ålder flyttade till USA för att överleva. 

– Jag kom över en c-uppsats från 1980, ”Emigration från Horndal”. Där nämns han med en mening: ”Fackföreningsordförande Alrik Andersson trakasserades och tvingades till landsflykt”. Det triggade min nyfikenhet. Jag hittade hans 75-åriga barnbarn i Chicago, som berättade att han aldrig någonsin pratade om Sverige och det han utsatts för. Nu kommer hon till Horndal för vårt releaseparty.

Tycker hon inte det är helt stört att ett svenskt hårdrocksband gör en skiva och bok om hennes farfar?

– Jo, det tror jag nog. Hon sa att hon grät när hon läste boken. Samtidigt känns hon inte så amerikansk. Hon känns som hon är från Horndal. Mer, så där… gruff.

Storstrejk slutade i svält

Alrik Andersson var drängen som blev valsverksmästare, smed, på järnbruket när han flyttade från Skinnskatteberg till Horndal i början av 1900-talet. När Johan-Olov Johansson, en av fackets grundare, flyttade till Stockholm 1908 för att göra karriär som hyllad pamp och stadsfullmäktigeordförande, tog Andersson över platsen som lokal ordförande.

Så kommer storstrejken 1909 då som mest 300 000 arbetare la ner verktygen. 

– SAF, arbetsgivarföreningen, bestämde sig för att utrota fackföreningarna för gott och började med lockout, de stängde ute fackanslutna från fabrikerna. Då blev det storstrejk och svälten kom på två veckor för LO hade ingen kassa, förklarar amatörhistorikern och proffsrockaren Henrik Levahn.

Gruvarbetarna kom med dynamit och gevär

I Horndal började man mot slutet av året att vräka fackföreningsanslutna från sina bostäder. 

– Då kom det män från hela Bergslagen, tusentals. Gruvarbetare från Norberg hade med sig dynamit och vapen. Mot dem stod militärer från tre olika regementen. Så det hade kunnat bli ett Ådalen innan Ådalen. Eller, som statsministern och högerledaren Arvid Lindman sa, ett inbördeskrig. Statsministern förbjöd att fortsätta vräkningarna.

Fackledaren Alrik Andersson gick sedan in i förhandlingar och såg till att alla på järnbruket fick tillbaka sina jobb. Utom han själv. Han upptäckte att han blivit svartlistad för sin arbetsrättsliga kamp. För att överleva flyttade han med fru och två barn och 200 kronor, ihopskramlat av facket, till USA. 

– Där levde han och dog i Chicago, som på den tiden var Sveriges näst största stad. Där fanns fler svenskar än i Göteborg, i stadsdelen Anderssonville där alla utvandrade industriarbetare bodde. Alrik blev 90 bast och dog 1970, samma år som jag föddes. Han var facklig hela sitt liv och jobbade på Columbia Steel som valverksmästare. Som i USA heter – head hammer man.

Metall sponsrar metal

Och där är vi nu: Metallarbetaren Alrik Anderssons livsöde har blivit en metalskiva med tio spår och bok med 400 sidor. Albumtitlarna målar upp historien i en rak och enkel berättatradition: ”Calling: Labor”, ”Exiled”, ”Famine”, ”Blacklisted”.

Dagen efter vår intervju ska Henrik Levahn, sedan 34 år utflyttad från Horndal till Stockholm, åka och prata om allt det här på årsmötet för IF Metalls avdelning 13, Bergslagen.

Han tillhör de som offrade sina liv för att vi ska ha ett bättre land idag

– Jag kom i kontakt med IF Metall där när jag arbetade på boken till ”Head hammer man”. Och den här historien känner ingen i Horndal till, och ingen på facket heller. Så gubbarna sa ”det här var det mest intressanta vi hört tals om”, berättar Henrik Levahn på dalmål lika bred som Dalälven är lång.

I slutändan har IF Metall pytsat in 35 000 kronor i boken och har fått sin logga på omslaget.

Varför ska en hårdockare, eller egentligen vem som helst, bry sig om Alrik Andersson 2024?

– Han tillhör de som offrade sina liv för att vi ska ha ett bättre land idag, och det har känts väldigt viktigt för mig att berätta. Ett land med arbetsrätt och sociala skyddsnät där man kan leva ett drägligt liv utan att vara svinrik. Eller, det var i alla fall sant för en 20 år sedan.

Är skivan alltså nostalgi över ett Sverige som inte finns längre?

– Nej, för mig är det sjukt samtida. Viljan att gå med i facken minskar och vi har ett hyperindividualistiskt samhälle, där man på ett jävla naivt sätt tror att ens anställning är en överenskommelse på gemensam grund mellan bara en själv och chefen. Ta bara faktumet att Tesla-strejken pågår nu, med strejkbrytare, som boken och skivan innehåller en hel del av.

Lira metal på en lastbil, i dagsljus, i ett demonstration med mest 70-åringar. Svindålig idé

Fack off, SD-rockers

”Individualismen har trasat sönder det här landet”, säger Henrik Levahn, och förklarar hur han ser storstrejken i Horndal för över 100 år sedan, som ett eftersträvansvärt ideal som Sverige behöver gå tillbaka till. Ett större gemensam tänkande, utdött i dagsläget.

– En låt heter ”Fuck the scabs”, fuck svartfötterna, alltså strejkbrytarna. Jag erbjöd IF Metall att vi skulle komma och ha en lyssningsfest utanför Tesla. Men det blev visst lite för känsligt. Sossarna i Rättvik frågade om vi vill spela där på första maj, men där drar vi gränsen. Lira metal på en lastbil, i dagsljus, i ett demonstration med mest 70-åringar. Svindålig idé.

Hårdrockare älskar att se musik som opolitisk. Samtidigt är högervindarna mer synliga än någonsin även där, som i samhället i stort. Ni är inte rädda att stöta bort fans när ni sjunger om konkret vänsterpolitik och facklig organisering? . 

 – Ja, visst gör vi det? Och så kan det väl vara då? Det skiter jag i. Grejen är att SD-hårdrockarna, de kommer också från samma typ av småstäder. Och har antagligen också upplevt det som hänt med Horndal. Och problembeskrivningen av den döda bruksorten, den delar vi. Men inte lösningen. Det får vara så. 

Så vad är din lösning på det?

– En konkret sak är att låta kommunerna äga kraftverken och låta de pengarna stanna lokalt. Lägg ner Vattenfall.