Det är många som möts av allehanda avfärdande kommentarer när de berättar att de läser chick lit eller romance-böcker. Om de ens vågar berätta det. Helst ska man smussla med sina pastellrosa pocketar eller omslag med halvnakna hertigar. (Läsplattor revolutionerade läsandet för den lättgenerade. Så länge ingen sneglar över och ser de blommiga beskrivningarna på skärmen.)
Rent generellt har förstås genre-fiktion lägre status än fin prosa, men det förekommer inte riktigt samma nivå av förakt för deckare eller science fiction som folk har för romancelitteratur. Det är svårt att hitta någon anledning som inte handlar om vem det är som läser. De flesta argument blir bara fåniga. ”Man vet ju hur det slutar” - du menar som när brottet blir löst? ”Det är bara verklighetsflykt” - till skillnad från en berättelse om rymden eller att besegra drakar? ”Det är så mycket sex” - kommentar överflödig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och i diskussionerna som sker just nu om övergrepp både inom kultur- och mediesfären och samhället i stort är det ännu mer lockande att lyfta fram en genre som stärker kvinnor på flera olika sätt. Det är nästan bara kvinnor som skriver – och förlägger – och nästan bara kvinnor som läser. Kvinnor är huvudpersonerna i alla berättelserna, som inte bara är enkla små promenader mot äktenskapets helgd, utan handlar ofta om kvinnor med drömmar, karriärer och krav. (Inte för att det är något fel med att vilja bli fru eller mamma, men dagarna då det var hela genren är långt borta.)
Det erbjuds komplexa berättelser och fantastiskt språk inom alla subgenrer och tidsepoker man kan tänka sig. Med eller utan ingående sexbeskrivningar. (Men gissa själv om sexbeskrivningarna är trevligare att läsa som kvinna än mycket av ”manslitteraturen” därute.) Mångfalden ökar både bland författare och i texter, så att det inte bara är exotiserade schejker och ädla vildar som framställs. Dessutom är det nästan alltid skrivet ur båda älskarnas perspektiv, vilket ger möjligheten att utforska även manliga känslor och tankar på ett sätt som annars är tunnsått.
Jag gör en podd om romance. Jag var på en konferens om romance i våras. Jag läser ganska mycket om romance. Glädjen och energin som väcks när folk inser att de inte är ensamma, att det finns massor med människor att prata med, och jättemycket spännande och komplexa saker att prata om, skulle kunna driva ett kraftverk i en halv evighet.
Så förklara för mig varför vi inte hyllar romance mer. Varför en genre som säljer så mycket, som ger så många så mycket glädje, som innehåller så mycket kvalitet, ska avfärdas som kvinnolitteratur. Med allt vad det ordet för med sig av underkännande och förminskande. Ofta av folk som inte ens har läst något, utan kommer ihåg en trave slitna Harlequin i en sommarstuga på åttiotalet.
Aha, tantsnusk? Absolut. Jag har inga problem med ordet tant, eller med gruppen tanter. Jag har inga problem med snusk. Om du väljer att se det som en nedsättande term är det ditt problem.
Mer tantsnusk åt folket. De manliga genierna kanske kan lära sig något. Bli lite bättre. Eller bara hålla käft i något år.
