Eventuellt vet jag fortfarande ingenting om den riktiga Eiffels liv även efter att ha sett filmen som bär hans namn. De franska orden ”librement inspiré de faits reels” i inledningen tror jag betyder ungefär ”äsch, vi hittade på det romantiskt sidospåret för handlingens skull”. 

Men det spelar nu ingen roll för själva filmupplevelsen. ”Eiffel” blandar historielektion (nåja) med romantik. Det är ingen biografi, utan fokuserar på kampen för att få det jäkla tornet på plats, varvat med en kärlekshistoria i två tidslinjer.

I ett historiskt nedslag får vi möta en ung, relativt nyutbildad Gustave Eiffel (Romain Duris) när han har i uppdrag att bygga en bro men drabbas av den stora kärleken, Adrienne Bourgès (Emma Mackey). I filmens huvudsakliga tidslinje, kring två decennier senare, är Eiffel världsberömd och börjar fila på sitt torn (nåja igen, det var någon annans grundidé till struktur) och springer på Adrienne igen. Vi förstår att något måste ha hänt som slitit dem från varandra – och vad det är spinner sedan filmen kring. 

”Eiffel” är ambitiöst stor­slagen och för det mesta fungerar det bra. Gillar du kostymdrama och spirande romantik så är det här en film för dig. Personligen tror jag att en mer realistisk film om Eiffel och alla vedermödor med att få upp hans torn hade kunnat bli ännu bättre. Här bara nuddas det vid vilken storpolitisk fråga bygget blev i sin samtid. 

En annan sak som bara berättas i förbigående, som jag blir tvungen att googla upp sanningshalten i, är hur viktig arbetarnas säkerhet faktiskt var för herr Eiffel. Och jo, en enda person dog vid byggandet. När Empire State Building byggdes i New York 40 år senare dog exempelvis 14 personer.