"Mer konstnär än aktivist"

Du är aktuell med en ny bok, Städerna som minns Joe Hill. Varför skriva en biografi om honom?

– Dels därför att han har funnits i mitt medvetande sedan jag var tio-femton år. På 60- och 70-talet spelades hans sånger som del i en radikal våg. Dels är det för att 100-årsminnet av hans avrättning 1915 infaller i år, vilket ger skäl att studera hans öde.

Joe Hills liv är ganska väldokumenterat. Är det något i arbetet med boken som har överraskat dig?

– Ja, dels är det hur etniska svenskar betraktades i det
USA som han utvandrade till. De sågs som bråkiga och stökiga och låg slående långt ned i hierarkin.

– Sedan har jag fascinerats av den hobo-kultur som Joe Hill blev en del av. Hobo betyder ju ungefär luffare på engelska, och i USA var det så många miljoner som drog över landet och levde på tillfälliga jobb att det växte fram en egen kultur, med hög temperatur och snurr. En häxbrygd av radikala agitatorer, väckelsepredikanter, galningar, intellektuella och konstnärer som Joe Hill.

– Det fanns också en gaykultur som var välkänd i de här kretsarna men som de amerikanska myndigheterna senare förstärkte sin repression emot.

Går det att se något nytt om personen Joe Hill?

– Han var egentligen mer konstnär än aktivist. Faktum är att han nog var på väg att glida ur sitt politiska engagemang när han fängslades för det här mordet som han antagligen inte hade begått. Så avrättades han och blev martyr istället.

Vad kan vi lära oss av Joe Hill idag?

– En sak är att det faktiskt går att vara både konstnär och aktivist. Hans konstnärskap kombinerades med aktivismen, Det blev också ett sätt att knyta samman personer som tillhörde olika etniciteter. De etniska motsättningarna – mellan alla möjliga grupper – i USA har alltid funnits där. Vid strejker och politisk aktivism var det inte så lätt att knyta samman personer med olika bakgrund och språk. Joe Hills sånger fick en viktig roll där.

– Vid ett tillfälle protesterade arbetare av olika etnicitet på en fabrik i Massachusetts. Journalister och andra som kom dit i samband med konfikten blev förvånade när de möttes av arbetare som kunde ha svårt att kommunicera med varandra men som sjöng unisont på en och samma sång.