Mars är nu internationell endometriosmånad. Det tar dock fortfarande i snitt åtta år att få rätt diagnos och många som diagnosticeras med endometrios har i år efter år fått höra att symptom som svåra smärtor vid mens bara är naturliga. ”Ta en alvedon.”
Djur i kroppen
Ina Hallström är doktorand i genusvetenskap och forskar kring erfarenhet och erkännande av sjukdomen endometrios. De senaste åren har hon börjat se fler konstnärliga avbildningar på temat.
– Då talar jag om bilder som sprids i sociala medier under hashtags som #endowarrior, #endosisters och #endoart. I många fall handlar det antropomorformism som när livmödrar tecknas med ögon och armar och ges agens. Det är lite roligt att detta tema återfinns i många bilder – det är nästan som den gamla myten om ”vandrande livmödrar” som är som ett djur i kroppen på jakt efter barn nu dyker upp igen men i en helt annan tappning.
Teorin om den vandrande livmodern hade sitt ursprung i antikens Grekland och både filosofen Platon och Hippokrates, som ses som läkekonstens fader, beskrev åkomman. Enligt teorin kunde livmodern flyta runt i kroppen vilket kunde leda till allt från svullna fötter till huvudvärk, nedstämdhet eller andningsbesvär hos kvinnor.
Senare myntades också termen hysteri (efter det grekiska ordet för livmoder, hysteria) av den helt mansdominerade läkarvetenskapen som en förklaringsmodell för varför kvinnor kände och betedde sig på olika sätt.
– Endometrios kan på många sätt relateras till hysteri som finns avbildad i konsten. Ett av de mest kända medicinska konstverken avbildar just hysteri: ”A Clinical Lesson at the Salpêtrière” av Pierre Aristide André Brouillet från 1887.
Livmodern som självständig varelse är inte den enda typen av nya endometriosbilder som Ina Hallström noterat.
– En annan variant är bilder som försöker illustrera smärtan vid endometrios genom till exempel bilder på en kropp med virad taggtråd runt magen. Eller genom bilder som på olika sätt lyfter smärtans osynlighet. Eller helt enkelt genom dekorerade illustrationer av livmödrar och kroppar. De här bilderna fungerar, liksom 1970-talets feminism, medvetandehöjande och community-skapande genom att lyfta delade erfarenheter.
Minskar stigmat
Hallström lyfter fram hur mens varit ett motiv, och ibland material, i den feministiska konsten sedan 1970-talet. De senaste tio åren har hon sett en explosion av konst på temat i Sverige.
– Jag tror att menskonsten har bidragit till att minska stigmat kring mens. I mina intervjuer med personer som har endometrios ser jag också att de riktigt unga har en helt annan och positiv syn på att få sin första mens, vilket jag inte känner igen i de äldre generationerna. Mensens synlighet och förekomst i feministiska serier och konst kan absolut ha en påverkan för de unga som växer upp i dag.
I ”Nora eller Brinn Oslo brinn” kämpar huvudpersonen Johanna både med endometrios och instagramgödd svartsjuka. Samtidigt älskar hon wienerbröd och försöker behärska danskan. Tror du att den typen av skildringar där fokus inte ligger helt på sjukdomen blir vanligare?
– Vad jag vet är detta det första skönlitterära exemplet i Sverige men jag tror absolut att det kommer öka. Grupper på sociala medier där folk kan dela sin ”endostory” formligen exploderar av berättelser så det är nog bara en tidsfråga innan dessa initiativ tar sig in i konsten och litteraturen. De stora institutionerna och förlagen har ju vanligen både långsammare och hårdare styrd utgivning och det här har nog länge setts som en ”kvinnofråga” utan allmänintresse.
