När som helst kan de komma.
Åratal efter.
De kommer som skakningar genom kroppen. Som idiotiska fyllor som ramlar ner en i helt olämpliga sängar, som psykiska sammanbrott utan gräns, som en kropp som går i strejk och vägrar fungera.
För Nadia Owusu, barn till en ghanansk pappa och en armenisk mamma, sker det verkliga skalvet när hon är ett mycket litet barn och hennes mamma lämnar familjen för att sedan leva sitt liv med en ny man, i ett annat land. Samma skalv återupprepas när mamman dyker upp på deras tröskel efter tre års frånvaro, förstrött tar med sjuåriga Nadia på en utflykt och sedan försvinner igen, utan att se sig om. När mamman efter pappans död vägrar ta över ansvaret för sina två fortfarande minderåriga döttrar och inte ens kommer till deras pappas begravning.
Däremellan en rad andra skakningar, kanske inte alltid mindre men inte lika definierande för flickan som växer upp, blir kvinna och känner skälvningarna av efterskalven jaga genom sig.
Pappans död, förstås. Fruktansvärda gräl med styvmodern, ibland så våldsamma att hon blev utelåst över natten. Övergrepp som grannen passade på att begå på den för natten hemlösa 14-åringen.
Ett våldtäktsförsök i en park som tolvåring.
Rasism, upprepade vidriga kränkningar, trakasserier, påhopp.
Och så alla gånger hon var där, råkade vara på plats när de stora katastroferna inträffade. Medföljande med sin pappa som var hjälparbetare hamnade hon mitt i inbördeskriget i Uganda och den simultana AIDS-epidemin i landet, svältkatastrofen i Etiopien.
Den 11 september 2001. Nadia Owusu knallade efter ett tveksamt ligg upp ur tunnelbanestationen vid World trade center bara några minuter efter att planen kraschat in i byggnaderna.
Till sist blir alla skalven för många, efterskalven alltför kraftiga. Nadia Owusu är en ung vuxen kvinna när hon en dag känner att hon inte håller samman längre utan landar i en sliten blå gungstol som hon släpat från gatan upp i sin delade lägenhet i New York.
I en vecka blir hon sittande där, medan allt faller samman inombords.
Nadia Owusu har skrivit en självbiografi som slår det mesta jag läst i genren. Inte bara för att hennes liv varit så fullt av både politiska och personliga katastrofer.
Att hon i sin egen gestalt samlar det mesta av det sker i vår värld – rasismen, sexismen, klassklyftor, globala maktstrukturer. Hur hon som svart i Europa är en sak, som barn till FN-anställda i Etiopien något helt annat. Men ändå alltid är flicka, kvinna, och aldrig vit.
Samtidigt som de tidiga förlusterna skavt sig in i hennes djupaste inre.
Men kraften i ”Efterskalv” ligger minst lika mycket i hur hon skriver. Helt osentimentalt och med ett otroligt språk – suggestivt, sakligt, roligt och poetiskt om vartannat, som tyvärr delvis går förlorad i en slarvig översättning, men som ändå bär över alla invecklade aspekter av att överleva och bli en människa i resterna av alla dessa disparata krafter som vill slita hennes liv itu.
I sprickorna kommer ljuset in. Så sägs det och det konstaterar också Nadia Owusu till sist. Även om hon nog helst hade sluppit sprickorna.